6/11; tisdag

Städar - dammsuger, dammar, putsar och plockar - och bygger ett torn med Sigge, läser en bok för honom, kör en bil och skrattar tillsammans med honom. Att städa blir mycket roligare om man leker samtidigt. Att leka är att leva - sa en klok vän. Bo Kaspers sa "Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö..." Så är det ju inte - eller vad som händer vet vi inte. Allt har sin tid... Samma kloka vän sa "Att leka är att leva om att leva är att leka". Vi borde leka mer=borde skratta mer=borde leva mer...
Efter städningen gick vi ut. Jag, Sigge och finaste hundarna. Hundarna som börjar bli gamla, men som fortfarande är glada och som kalvar på grönbete när man kommer ut. Visst är stegen tyngre och sinnet stundtals lite lugnare, och blickarna är grumligare - men de är kloka och speglar skönhet, ärlighet och kärlek när den är som bäst. En gammal hund. En kär vän. Så många minnen och upplevelser. Att känna någon, som inte pratar samma språk, så väl är en mäktig känsla. Vi vandrar genom skogen. Vandrar tillsammans genom livet.
Hundar lever i nuet. Hundar dömer inte. Vi människor har ibland svårt att inte döma, vi har svårt att förstå och respektera andra människor som de är. Många gånger tänker vi tankar som visar vår respektlöshet för olikheter. Är det det som är att vara människa? Jag tror att vi alla ska sträva efter att bli mer empatiska, försöka förstå andra människors sätt att vara, leva, tänka, andas och tro. Inte ifrågasätta - visa respekt och försök förstå...
Som vanligt fick jag mig en tankeställare när jag läste Madelens blogg (http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.se/) om pysparagrafen. "Man kan inte och bör inte jämföra elever med funktionshinder med barn utan andra hinder i sin vardag än det att vara människa. Staten har sett till att man kan visa hänsyn när det gäller att bedöma. Man ska kunna räkna bort de bitar av en bedömning som eleven inte klarar av på grund av sitt funktionshinder. Det kallas för att man kan "pysa en elev". En elev som inte kan springa skall därför inte bedömas (och därmed misslyckas) i hur fort den kan springa och hur högt den kan högt den kan hoppa i ämnet idrott, för att ta ett exempel. Vi lärare använder pysparagrafen alldeles för sällan och för lite och för sent, om du frågar mig vad jag tycker. Vi behöver pysa mer, oftare och tidigare, tycker jag. Inte sällan pyser vi när väl betygen skall sättas. "Kan vi pysa den här eleven", säger vi i bästa fall när vi sitter och skriver in betygen - men bedömningen kring vad som eventuellt skall pysas på en elev skall göras när eleven börjar sitt läsår på skolan. Vilka bitar skall vi pysa och hur skall vi göra det, är frågor som vi behöver ställa oss INNAN eleven börjar sin termin och vi skall bedöma. Vi pyser för sällan och för lite. Vi är så oroliga för att göra fel att vi hellre "fäller än friar" en elev. ... Jag hoppas att vi, lärare, blir bättre på det, att visa hänsyn och ge elever som gör sitt bästa, men inte kan göra på samma sätt som sina klasskamrater chans att också få glänsa genom att pysa dem i sina svårigheter. ... Kvällens vädjan blir till alla lärare; börja använda pysparagrafen i början av läsåret istället för i slutet och börja använda den mycket mer än vad du gör nu, för elevernas rättvisas skull."
Det handlar om respekt, förståelse, glädje, kärlek - livet/leken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback