flisas

Idag kapitulerade jag under min egen röst.  Jag tvingades stanna hemma. Kroppen sa emot. Det fanns ingen röst. Att vara lärare utan röst är frustrerande. Men det är också frustrerande att tvingas vara hemma som lärare. Ofta vet man att det inte sätts in någon vikarie... Jag vet hur få lektioner jag kommer träffa en klass innan Jag tvingas sätta betyg. jag tyckte att jag löste det ganska bra med att lägga en uppgift på hemsidan som de kunde jobba med - en annan lärare tyckte dock att de kunde jobba med SO - vi får se... Kanske gjorde jag uppgiften helt i onödan. Vad är oddsen på att jag fick stanna hemma för att vårda mig själv – innan jag fick vabba för mitt lilla nya dagisbarn?
Kroppen ja, rösten är borta. Hostan rosslar stundtals genom bröstkorgen. Jag har ont i en axel och i ryggen. Men jag känner mig inte direkt sjuk - mer än när jag försöker prata, och det endast kommer några få ljud genom strupen... jag får helt enkelt försöka vara tyst. Sällan har det nog varit så tyst i vårt hus som ni - Anders har fruktansvärd tandvärk och väntar på att komma till tandläkaren - halsen är svullen och han har till och med feber... Ingen av oss kan eller orkar prata. Tråkigt... Jag har tittat på en film "Hur många lingon finns det i världen?". Löften är löften och alla har talang.

 

Jag läste på en blogg (http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/en-annan-du-2/) om en indianstam som lär hälsa på människor man möter med orden: Jag är en annan du. Fantastisk tanke tycker jag. Jag skrev till mina elever i uppgiftyer som de skulle göra idag (som de kanske inte gör...) om människans evolution. Om hur lika olika ryggradsdjur är i första stadiet. De skulle jämför tidigiga stadier av fisk/fågel/människa. Vi är lika! Vi människor är lika - även om vi se lite olika ut. Det är mer som förenar än som skiljer oss åt. Vi delar alla samma känslor (även om det kanske är olika saker som triggar dem). Vi har alla samma grundläggande behov av tex näring, trygghet, kärlek, gemenskap, meningsfullhet och självbestämmande. Tänk om vi kunde möta människor utifrån de indianiernas perspektiv... Jag är en annan du. Alla människor tillhör samma art. Mina barn. Mina elever. Mina vänner. De jag inte känner. Alla behöver mötas med respekt och värdighet - i stället för "nej", "fy", gnäll och tjat. 

Ibland fastnar man i  gnället...

Och nu när jag känner hur min röst brister. När inte kroppen vill och rösten knappt bär – så har jag ett mindre tålamod. Hur vi mår – påverkar andra människor… ”När en människa mår bra med sig själv – när hon upplever att hon är omtyckt, förstådd och respekterad precis som hon är – är hon mer benägen att bete sig på ett sätt som tar hänsyn till andra människors behov än när hon mår dåligt med sig själv. Lite mer tillspetsat: Den som känner sig usel tenderar att bete sig uselt. Och den som beter sig uselt tenderar att känna sig usel. (Låt mig för tydlighetens skull påpeka att jag på intet sätt tror att hur vi mår med oss själva är den enda förklaringen till huruvida vi tar hänsyn till andra människors behov. Däremot tror jag att det är en – viktig – förklaring.)”

När allting flyter – du känner dig älskad och omtyckt på jobbet, av din partner av dina barn och vänner. Det går bra på jobbet och du har ork att hitta på roliga saker. Då går det bra. Du orkar mer. Du orkar vara trevlig. Perioder då livet känns trist och meningsfullt, det är stressigt och du räcker inte till på jobbet, kärlekslivet går på sparlåga, du bråkar med mannen och barnen. Då blir det mesta tråkigt och svårt. Petra Kranz Lindgren (http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/) ger utifrån de här två känslorna några olika dilemman:
”Du har tagit ledigt från jobbet för att gå till tandläkaren. Väl där visar det sig att tandläkaren är sjuk. Receptionisten beklagar uppriktigt att hon glömt meddela dig. Vilken av de två månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du kan bemöta receptionisten med respekt och avstå från att snäsa eller smälla i dörren när du lämnar mottagningen?
Du får en inbjudan till din kusins 40-års fest. Till din lättnad ser du i kalendern att du redan är upptagen med en jobbkonferens. Du har ingen som helst lust att gå på festen och det är skönt med en ”giltig” ursäkt eftersom du vet att din kusin tar varje nej som en personlig förolämpning. Du gör en minnesanteckning om att tacka nej snarast men tiden går och inbjudan faller i glömska. Två dagar före festen ringer din kusin: ”Jag skickade en festinbjudan till dig för ett tag sedan. Kom den inte fram?” Vilken av månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du motstår frestelsen att skylla på Posten och istället ber om ursäkt för att du glömt att svara?
Vid frukosten lovar din partner att laga kvällens middag. När du kommer hem klockan sex blir du förvånad över att finna honom/henne liggande på soffan: ”Jag vet att jag lovade laga maten ikväll, men jag har haft en väldigt jobbig dag. Jag orkar helt enkelt inte ställa mig i köket. Kan du tänka dig att laga middagen?” Vilken månad – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du ger din partner en kram och säger att du kan göra middagen?

Om du besvarat dessa frågor på samma sätt som de flesta människor jag möter på föreläsningar och kurser kan vi så här långt dra slutsatsen att du tycks vara mer benägen att välja ett beteende som tar hänsyn till andra människors behov när du mår bra än när du mår dåligt. Det är lättare för dig att visa respekt, ta ansvar och visa omtanke när du upplever att du själv är omtyckt, förstådd och respekterad. Annorlunda uttryckt: om du känner dig usel är risken större att du också beter dig uselt, eller hur?

Jag tror att precis samma principer gäller barns beteende. Barn och vuxna är inte särskilt olika. Jag tror att ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt.

I det perspektivet tycker jag att det är intressant att reflektera över hur vi vuxna reagerar när barnen beter sig på sätt som vi inte tycker om, när de beter sig – som vi tycker – uselt. För vad gör vi då?! Det är förstås olika från en vuxen till en annan, men jag vågar påstå att tämligen vanliga föräldrareaktioner är att tjata, anklaga, hota, och förebrå.

- Hur många gånger skall jag behöva säga till dig att…?
- Måste du alltid…?
- Tänk om du någon gång kunde lära dig att…?!

I dessa lägen hör barnen inte bara våra ord utan uppfattar också ett underliggande budskap:

- Jag är inte nöjd med dig!
- Du duger inte!
- Du är värdelös!

Vad händer med barnets upplevelse av att vara omtyckt, förstådd och respekterad när hon uppfattar budskap som dessa? Svaret tycks självklart. Den som upprepade gånger får höra att hon inte duger blir än mer övertygad om att hon inte gör det. Ju oftare man får höra att man är usel, desto mer usel känner man sig. Och den som känner sig usel tenderar, som vi sett, att bete sig just så. Barnet fortsätter bråka, slåss och ”testa gränser”. Varvid de vuxna fortsätter tjata, anklaga, hota och förebrå. En negativ, nedåtgående och nedbrytande spiral. Lärdomen: man förmår inte barn att bete sig bra genom att berätta för dem att de är dåliga.

Nu sitter du kanske och hoppar frustrerat framför skärmen. Hur sjutton gör man istället då?! Om man vill bryta de här negativa spiralerna och ersätta dem med positiva, uppåtgående spiraler? Är knepet möjligen att bortse från alla fel barnen gör eller att överösa dem med beröm och berätta hur fantastiska de är?! Faktum är att jag inte tror att det finns några ”knep” för ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn. Jag tror att det som krävs är samma som i alla andra mänskliga relationer: likvärdighet, intresse, empati, uppriktighet, tilltro och samvaro – för att bara nämna något."

Petra ger ett tips: ”Nästa gång du hamnar i konflikt, fundera över vilket/vilka behov det är du vill tillgodose för egen del och likaså vilket/vilka behov den andre personen vill tillgodose. Försök sedan finna strategier som tar bådas era behov i beaktning.” Vi har olika behov och det finns olika strategier för att uppfylla behovet. Vi får inte låsa oss vid en strategi för att tillgodose ett behov. ” Det är de strategier som vi väljer för att tillgodose våra behov som kan hamna i konflikt med varandra. Detta betyder att konfliktlösning handlar om att försöka finna nya strategier för att tillgodose behoven vi har. Konfliktlösning måste inte innebära att någon eller båda parter ger upp på sina behov! Sann konfliktlösning handlar (enligt mig) om att finna strategier som gör att alla parter kan tillgodose sina behov.”