flisas

... av kvinnor - nä människor - som aldrig skriker eller skrattar för högt, som har det välstädat oavsett om de får väntat eller oväntat besök. Jag beundrar kvinnor som ser välvårdade, välsminkade - gärna naturligt - och snygga i håret, dygnet runt - oavsett om de är på promenad runt kvarteret, på väg mot jobbet, nyuppstigna, nyduschade eller precis har tränat. Jag är imponerad av dem som är nöjda efter en hel dag hemma och som helst fortsätter att vara hemma. De som inte har ett behov av att fly någon annanstans, röra på sig eller prata med en vuxen själ. De som inte behöver någon annan utmaning än att ta hand om barn, tvätt, matlagning, städning och skjutsa till olika aktiviteter. Jag är imponerad av dem som kan bestiga berg, lösa svåra mattetal, laga en bil och springa ett maraton. Jag vet att jag kan mycket - men jag är nästan aldrig nöjd. Jag är imponerad av människor som stannar upp och som tillåter sig att vara nöjda. Jag vill också få känna mig nöjd och kunna klappa mig på axeln. Jag är imponerad av dem som kan träna utan att behöva tävla. Som ser träningen tillräckligt tillfredsställande. Jag gillar människor som sällan använder ordet "måste" och "hatar". Jag är imponerad av människor som brinner, som står upp, som säger sin mening och åsikt. Jag beundrar människor som kämpar. Som aldrig ger upp. De som älskar utan förbehåll och krav. Sig själv och andra.
Jag försöker fånga dagen. Försöker säga sanningar. Försöker vara fin - men går gärna osminkad, med en tofs i mina mjukisbyxor. Om man försöker - är man bra nog då? Om man gör så gott man kan - räcker det? Om jag misslyckas då - vad händer då?
Det finns saker jag borde - inte måste - och vill;
-oftare tala om för folk hur bra de är, vad gott de gör mig - hur mycket jag älskar dem. Ge dem en kram, en puss - ett ord.
- kör ett spår, eller ett uppletande - ibland tror jag att jag inte gör det för att jag är rädd att det skulle vara det sista.
-bjuda hem väninnor - framför allt de kvällarna som jag sitter ensam och har varit ensam hela dagen. Ofta inser jag försent (och ofta åker Anders med kort varsel) att jag verkligen hade behövt vuxet sällskap, ombyte, någon att tjattra lite med en mörk höstkväll...
-tala om för mig själv - att "det var bra nog. Det räcker nu. Du kan vara nöjd." Jag borde sjunga mer: "Var nöjd med Allt som livet ger. Och allt det som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär! Var glad och nöjd, För vet du vad, En björntjänst gör ju ingen glad, Var nöjd med livet som vi lever här. Varthän jag än strävar. Varthän jag än går. Står ljung och snår, Kring mina spår..."
-se att människor jag möter är utsända för att lära mig något om mig själv; som Kay Polack så klokt sa en höstkväll i Halmstad.
-släppa borttappade saker - och inse att de kommer fram förr eller senare... Inte bli frustrerad och arg, irriterad och ledsen... Inse att det är världsliga ting...
-skratta mer (men inte för högt). Se livets förgänglighet och ta vara på det jag har.