23/10; tisdag
Natten går inte till historiens bästa. Trött stupade jag i sängen vid ca 23. För att vakna en stund senare. Väckte Anders för att gå och hämta Sigge - det är nästan jobbigare att få upp Anders än att hämta Sigge själv, men jag har försökt göra så för att spara min rygg 8att lyfta upp en Sigge ur spjälsängen med en sovstel rygg är inte det bästa). Lite ledsen Sigge somnar. Jag somnar. Anders ska upp, för att åka till Norge typ vid 4. Jag vaknar. Sigge vaknar. Vi somnar om. Min strategi, både när jag ligger kvar i sängen och när jag förr gick ner och kokade välling mitt i natten, är att blunda hela tiden (även i trappan). Om jag inte öppnar ögonen - har jag ju liksom inte vaknat?! Vi somnar om, men jag vaknar efter en stund och inser att Anders inte har ställt om klockan. Ställer klockan, somnar om, för att vakna vid 6tiden av att Sigge är ledsen (han håller på att få ett par tänder), för att inte somna om mer. Sigge bajsar och vi stiger upp, lite över sju väcker jag de stora barnen...
Olika nätter ser olika ut. Speciellt när man har små barn. Peppar, peppar - vi har haft hyfsade nätter genom åren...
Olika dagar ser olika ut. Några är ljusa och lätta, andra är tunga och mörka. Ibland kan en mörk dag bli ljus plötsligt - och tvärtom.
Det räcka med ett leende. En kram. Små armar runt halsen. Ett viskat ord i örat. En liten rumpa som backar intill och sätter sig i knät. För att vända svart till vitt. Precis som det räcker med ett ord eller en blick för att ge dagen en dålig känsla. Vitt till svart. >br/> Och så finns det alla grå dagar. Som varken är från eller till. Perioder när man inte ser det vita.
Och så till facit - idag känns det svårt att förstå att jag trodde att jag kanske skulle kunna springa ett maraton... Även om jag inte har någon träningsvärk, så värker en höft en rygg, ett knä... efter en sjundedels maraton... Man kan ju bli lack... När inte kroppen vill, samma sak som jag liksom...
Men det är världsligt. Jag Kan ju springa. Jag kan ju gå! Det är inte alla som ens tar ett steg! Världen ler. Jag ler. Inte alla har sådan tur i livet som jag har.
Olika nätter ser olika ut. Speciellt när man har små barn. Peppar, peppar - vi har haft hyfsade nätter genom åren...
Olika dagar ser olika ut. Några är ljusa och lätta, andra är tunga och mörka. Ibland kan en mörk dag bli ljus plötsligt - och tvärtom.
Det räcka med ett leende. En kram. Små armar runt halsen. Ett viskat ord i örat. En liten rumpa som backar intill och sätter sig i knät. För att vända svart till vitt. Precis som det räcker med ett ord eller en blick för att ge dagen en dålig känsla. Vitt till svart. >br/> Och så finns det alla grå dagar. Som varken är från eller till. Perioder när man inte ser det vita.
Och så till facit - idag känns det svårt att förstå att jag trodde att jag kanske skulle kunna springa ett maraton... Även om jag inte har någon träningsvärk, så värker en höft en rygg, ett knä... efter en sjundedels maraton... Man kan ju bli lack... När inte kroppen vill, samma sak som jag liksom...
Men det är världsligt. Jag Kan ju springa. Jag kan ju gå! Det är inte alla som ens tar ett steg! Världen ler. Jag ler. Inte alla har sådan tur i livet som jag har.
Kommentarer
Trackback