28/10; söndag
Ibland liksom hejdar sig tiden lite grann som på morgonen när jag läste ett inlägg från en vän från halmstadtiden... Ibland vet man vem personen bakom rubriken är... " "En personbil voltade på väg 72 utanför Järlåsa vid niotiden på kvällen. Föraren fördes med ambulans till Akademiska sjukhuset."
Det var hennes man... Tur i oturen så blev det "bara" en kraschad bil, mindre skärsår och en nackfraktur. Nu är nacken fixerad och mannen varit uppe på benen.
Nu har jag och barnen höstlov. Jag inledde med ett par dagar på distansrittstävling - en kall men fantastiskt fin dag tillbringade jag i södra Sköne med goa tjejer och fina och duktiga pållar. I natt ställde man om klockan - det kan inte vara en småbarnförälder som kom på det fenomenet... Sigge förstod sig inte på att man kunde få en extra timme att sova - utan såg det som en extra timme att vara vaken... Då fick jag å andra sidan en hel klass med en massa labar fixade och bedömda... Idag har vi varit i gympasalen och busat lite, jag gick en promenad med Martina och hennes flattevalp och sedan gick jag en runda med TS och flickor och andra hästar i stallet i det fina vädret. När jag kom hem bakade jag muffins - och precis när kaffet var klart kom Sandra, Eric och Elin förbi på ett spontanbesök! Precis lagom!
Jag läste en bra artikel (http://debatt.svt.se/2010/11/20/barn-med-adhd-ges-inte-mojlighet-att-lyckas/) om adhd. Om hur den svenska skolan spottar ur sig elever med adhd som till största delen fått med sig dålig självkänsla, erfarenhet av utanförskap, mobbning och misslyckanden i bagaget från sina tolv skolår. Att man sällan ser orsaken till misslyckandena. Att miljön runt eleven inte är tillräckligt tillrättalagd i skolan, att eleven alldeles för ofta får dåligt bemötande och dålig förståelse. Om att man ger barnen med adhd mycket mindre möjlighet att lyckas i livet.” Som lärare ser man ett par barn i varje klass som har de här svårigheterna. Man ser individen, man ser att han/hon misslyckas, men så är det väl i varje klass? Man kan väl inte hjälpa alla barn, eller? Man känner frustration - som lärare, som förälder, som elev... Visst, man försöker förändra och man försöker förstå, men det görs långt ifrån tillräckligt och det går alldeles för långsamt. Barnen med adhd och deras föräldrar måste tyvärr fortsätta stånga sig blodiga mot skolans hårda murar, med enda resultat att man återigen misslyckas och missförstås – med ytterligare en smärtsam bula i pannan, ytterligare skavd självkänsla.Det finns mycket misstänksamhet och okunskap kring funktionsnedsättningen. Man har hört talas om adhd, men det är svårt att se på ett barn att det brottas med svårigheter som betecknas adhd. Lättare är det att säga att den är lat, slö, bråkig, stökig, dum, elak - att den skulle kunna om den bara försökte...
Jag hade utvecklingssamtal med Linus lärare i torsdag. Vi diskuterade lite kring att lyckas och misslyckas. Om det nu är så att ett barn har väldigt svårt med handmotoriken - svårt att rita och skriva, och tycker därför(?) att det är jobbigt och tråkigt att t.ex. skriva och rita i sin dagbok varje måndag (även om man får hjälpa att skriva) - så kanske man kan underlätta för eleven genom att låta denne skriva ett ord på datorn (eftersom det inte är problem med att hitta rätt bokstäver på ett tangentbord - bara att forma orden med handen) och leta upp en bild på något passande som man sedan skriver ut och klistrar in i dagboken. Det är ju liksom inte så kul när ingen ser vad man ritar - det är ju inte så kul att misslyckas. I dagens samhälle borde inte det här vara något större problem - det finns ju ofta en dator till hands... Klart att man även ska träna på det som är svårt - men man knäcks om man aldrig lyckas... Vi lärare måste försöka hitta andra vägar att lyckas. Vi måste kunna göra olika för olika elever. Om inte datorerna räcker till alla får man väl turas om... Vi måste se utanför boxen. Vi måste låta elever lyckas!
Nu har jag och barnen höstlov. Jag inledde med ett par dagar på distansrittstävling - en kall men fantastiskt fin dag tillbringade jag i södra Sköne med goa tjejer och fina och duktiga pållar. I natt ställde man om klockan - det kan inte vara en småbarnförälder som kom på det fenomenet... Sigge förstod sig inte på att man kunde få en extra timme att sova - utan såg det som en extra timme att vara vaken... Då fick jag å andra sidan en hel klass med en massa labar fixade och bedömda... Idag har vi varit i gympasalen och busat lite, jag gick en promenad med Martina och hennes flattevalp och sedan gick jag en runda med TS och flickor och andra hästar i stallet i det fina vädret. När jag kom hem bakade jag muffins - och precis när kaffet var klart kom Sandra, Eric och Elin förbi på ett spontanbesök! Precis lagom!
Jag läste en bra artikel (http://debatt.svt.se/2010/11/20/barn-med-adhd-ges-inte-mojlighet-att-lyckas/) om adhd. Om hur den svenska skolan spottar ur sig elever med adhd som till största delen fått med sig dålig självkänsla, erfarenhet av utanförskap, mobbning och misslyckanden i bagaget från sina tolv skolår. Att man sällan ser orsaken till misslyckandena. Att miljön runt eleven inte är tillräckligt tillrättalagd i skolan, att eleven alldeles för ofta får dåligt bemötande och dålig förståelse. Om att man ger barnen med adhd mycket mindre möjlighet att lyckas i livet.” Som lärare ser man ett par barn i varje klass som har de här svårigheterna. Man ser individen, man ser att han/hon misslyckas, men så är det väl i varje klass? Man kan väl inte hjälpa alla barn, eller? Man känner frustration - som lärare, som förälder, som elev... Visst, man försöker förändra och man försöker förstå, men det görs långt ifrån tillräckligt och det går alldeles för långsamt. Barnen med adhd och deras föräldrar måste tyvärr fortsätta stånga sig blodiga mot skolans hårda murar, med enda resultat att man återigen misslyckas och missförstås – med ytterligare en smärtsam bula i pannan, ytterligare skavd självkänsla.Det finns mycket misstänksamhet och okunskap kring funktionsnedsättningen. Man har hört talas om adhd, men det är svårt att se på ett barn att det brottas med svårigheter som betecknas adhd. Lättare är det att säga att den är lat, slö, bråkig, stökig, dum, elak - att den skulle kunna om den bara försökte...
Jag hade utvecklingssamtal med Linus lärare i torsdag. Vi diskuterade lite kring att lyckas och misslyckas. Om det nu är så att ett barn har väldigt svårt med handmotoriken - svårt att rita och skriva, och tycker därför(?) att det är jobbigt och tråkigt att t.ex. skriva och rita i sin dagbok varje måndag (även om man får hjälpa att skriva) - så kanske man kan underlätta för eleven genom att låta denne skriva ett ord på datorn (eftersom det inte är problem med att hitta rätt bokstäver på ett tangentbord - bara att forma orden med handen) och leta upp en bild på något passande som man sedan skriver ut och klistrar in i dagboken. Det är ju liksom inte så kul när ingen ser vad man ritar - det är ju inte så kul att misslyckas. I dagens samhälle borde inte det här vara något större problem - det finns ju ofta en dator till hands... Klart att man även ska träna på det som är svårt - men man knäcks om man aldrig lyckas... Vi lärare måste försöka hitta andra vägar att lyckas. Vi måste kunna göra olika för olika elever. Om inte datorerna räcker till alla får man väl turas om... Vi måste se utanför boxen. Vi måste låta elever lyckas!
Kommentarer
Trackback