30/10; tisdag
Det blev skridskoinhandling igår (även om jag upptäckte efter att försäljaren hade slipat dem och Linus hade åkt en timme med dem att han hade fått två olika storlekar på dem - så idag skickar jag min mer balanserade, harmoniske och trevligare hälft att byta dem...). Vi shoppade lite, och åt lunch i Vida arena - en mycket trevlig dag, som fortsatte med att Emil var här och lekte på eftermiddagen - tills det blev strömavbrott och han blev rädd och ville åka hem. Det var ett riktigt ruskigt väder igår - HÖSTlov i sin rätta bemärkelse. När jag parkerade på arenan och plockade ut vagnen - blåste den iväg, ner mot ett stup, mot en bil som stod parkerade typ 30 m därifrån... Jag sprang, fort, kanske upptäcks jag av en tränare på anläggningen?! Benen skakade efteråt och jag var tacksam att det inte satt ett barn i vagnen.
Det är fortfarande ruskigt väder - men i ikväll trotsar jag regnet med ridning. En hobby som inte bryr sig om väder. Som får mig att må bra. Som inte framkallar överkrav, men som skärper upp mig. I söndags när jag var ute med en liten flattevalp blev jag nästan lite sugen på valp igen - och därmed träning. Att försöka forma en annan individ. Att få dem att göra det jag vill. Att få finputsa detaljer. Jag har varit otroligt privilegierad när det gäller hundträning - jag har sagt det förr - jag har träffat otroligt duktiga människor. Fina vänner. I hundträning är man ofta ensam, precis som i ridning. Men vi tränade ofta tillsammans oxå. Konstruktiv kritik - utifrån förutsättningar och ambitionsnivå. Det behövs ofta ett par extra ögon, en extra tanke som kan påminna om det som är bra, en vän man kan fika med efter träningen, som ser till att vi inte tappar bort glädjen - som kan förstärka och bekräfta det jag gör. Som ser till att jag inte döljer våra brister utan tränar på dem - på tävling får man försöka dölja bristerna, men inte på träning. Då lurar man bara sig själv...
Men som sagt mycket har jag gjort själv - eller med Anders. Den mesta av feedbacken jag har fått genom åren kommer från mig själv. Och det har gett mig mycket - inte bara i hundträning, utan i ridning och livet som mig själv, som förälder, som lärare... Att coacha mig själv är en viktig erfarenhet. Att ständigt utvärdera det jag gör. Se kritiskt och utmana mig själv. Den enda som verkligen bryr sig om och kan ta fullständigt ansvar för hur jag mår och vad jag väljer att fylla mitt liv med är jag själv!
För att vara sin egen coach behöver man känna sig själv - veta vilka drivkrafter som finns bakom mitt agerande. Vilka tankar tänker jag om mig själv - i medgång och motgång? Vilken bild har jag av mig själv? Vad vill jag få ut av det jag håller på med? Vem är jag om jag inte presterar? Värderar jag mig själv utifrån mina prestationer? Vad och hur mycket tid vill jag lägga ner på min Hobby?
Det är fortfarande ruskigt väder - men i ikväll trotsar jag regnet med ridning. En hobby som inte bryr sig om väder. Som får mig att må bra. Som inte framkallar överkrav, men som skärper upp mig. I söndags när jag var ute med en liten flattevalp blev jag nästan lite sugen på valp igen - och därmed träning. Att försöka forma en annan individ. Att få dem att göra det jag vill. Att få finputsa detaljer. Jag har varit otroligt privilegierad när det gäller hundträning - jag har sagt det förr - jag har träffat otroligt duktiga människor. Fina vänner. I hundträning är man ofta ensam, precis som i ridning. Men vi tränade ofta tillsammans oxå. Konstruktiv kritik - utifrån förutsättningar och ambitionsnivå. Det behövs ofta ett par extra ögon, en extra tanke som kan påminna om det som är bra, en vän man kan fika med efter träningen, som ser till att vi inte tappar bort glädjen - som kan förstärka och bekräfta det jag gör. Som ser till att jag inte döljer våra brister utan tränar på dem - på tävling får man försöka dölja bristerna, men inte på träning. Då lurar man bara sig själv...
Men som sagt mycket har jag gjort själv - eller med Anders. Den mesta av feedbacken jag har fått genom åren kommer från mig själv. Och det har gett mig mycket - inte bara i hundträning, utan i ridning och livet som mig själv, som förälder, som lärare... Att coacha mig själv är en viktig erfarenhet. Att ständigt utvärdera det jag gör. Se kritiskt och utmana mig själv. Den enda som verkligen bryr sig om och kan ta fullständigt ansvar för hur jag mår och vad jag väljer att fylla mitt liv med är jag själv!
För att vara sin egen coach behöver man känna sig själv - veta vilka drivkrafter som finns bakom mitt agerande. Vilka tankar tänker jag om mig själv - i medgång och motgång? Vilken bild har jag av mig själv? Vad vill jag få ut av det jag håller på med? Vem är jag om jag inte presterar? Värderar jag mig själv utifrån mina prestationer? Vad och hur mycket tid vill jag lägga ner på min Hobby?
Kommentarer
Trackback