flisas

Just nu, just idag - när jag inte kan, när solen fortfarande står på den blå himlen och jag inte har haft den tid jag önskar för egna aktiviteter (läs ridning) den här veckan - längtar jag efter en ridtur. Stalltjänst. Barnen har precis fått mat. Klara är på fotboll och Anders är på innebandy och fortsätter sedan till Danmark. Det är en halvtimme till Sigge och jag sitter i soffan och han äter välling. Till solen går ner - mörkret lägger sig. tröttheten breder ut sig i kroppen. Till lugnet lägger sig, och till jag inte längre önskar att jag var någon annanstans än just i min soffa. Kanske i sängen... Jag har varit på kurs i två dagar. NO-bional. Kul. Givande. Inspirerande. Intensivt. Och så har jag hunnit ha tre två utvecklingssamtal idag och ett inställt. Men jag kan konstatera att hur bra jag än trivs på jobbet - så kommer det ändå vara något annat som verkligen får mig att brinna. Vara hel. Mitt andningshål finns någon annanstans. Och i en halvtimme till kommer jag att önska att jag var där...
För någon i min närhet är det just att vara hemma som skulle vara den högsta önskan, någon skulle vilja ha ett jobb, en familj - för några är jobbet det viktigaste, för andra att orka gå några steg. De flesta har en önskan, ett hopp... Utan hopp - inget liv? En längtan... Ofta efter något annat.
Jag vill gärna vara lite mer där jag är. Därför kommer jag nu att byta Sigges bajsblöja och slå några innebandybollar med honom, innan det är dags för vällingmys för honom och Halvåttahosmig-titt med Linus.