flisas

Sakta har livet återvänt - jag vakande med igengrodda ögon, svårt att andas och en total orkeslöshet i kroppen. Kaffe, allergimedicin i ögonen, näsan och i tablett form samt ipren senare - har jag både orkat städa och åka till stan. Målet var ett par kaffekannor att låna på jobbet inför föräldramöte ikväll, samt fotbollsskor till Sigge han springer alltid runt i Linus eller Klaras på tok för stora skor - det känns livsfarligt. Nu har han ett par. Och jag fick nya Converse, och ett par dunkar vin. Nu har vi hämtat Linus och Sigge sover i vagnen.
Jag är klar med omdömen och samtal - jag önskar att jag kunde lagt den tiden det tar att skriva på den enskilda eleven. Tänk att få Prata med alla elever en kvart. Det hade gett något. Jag kunde talat om vad jag Verkligen tycker. Gett någon. Förklarat. Talat om att många gånger är det good enough. Att eleven är duktig. Att den ska fortsätta precis som den gör. Även när det inte är enkelt. Gör man så gott man kan - så kan det vara tillräckligt. Även om betyget "bara" blir ett E. Jag har suttit på många samtal med suckande, uppgivna föräldrar och ibland har jag känt igen mig när de har uttalat ord om att: "Det är ju inte det att jag inte älskar hen. Jag älskar hen lika mycket som de andra barnen... Men ibland är det så jobbigt... " Man älskar sina barn. Lika mycket. Men när det finns problem eller någon form av synlig eller osynlig funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp hen, stödja hen, försvara hen - hela tiden. Som förälder vill man orka. Man vill inte tycka att barnet är jobbigt. Man vill att andra ska tycka om det. Man vill ha förståelse för att det inte alltid funkar. För att barnet inte alltid gör som "alla andra". Man vill inte bli ifrågasatt. Man vill orka. Orka att ge barnet det som behövs. Orka att få barnet att orka. Man vill älska.
Jag sitter på samtal. Jag ser elever som mår bra. Och som inte mår bra. Som skruvar på sig. Som inte orkar höra fler gånger att hen borde försöka mer. "Om du bara försöker..." Vi behöver tala om för barnen, och föräldrarna, att barnet är bra på något, att det är tillräckligt bra. Alla vill lyckas. Även de som inte passar in i mallen.
Mitt i blogginlägget ringde Carolina. Älskade CarolinaFina - så fin. Vi pratade om Livet. Tack för pratstunden.