flisas

Det är mitten av december. Vi är, de allra flesta av oss, väldigt trötta och längtar efter julledighet. Många av oss är stressade och pressade av allt som borde hinnas med, både på jobbet och privat. Luciatåg, avslutningar, betygsättningar, julstök, briljera eller griljera skinka, julklappsinköp... Trötta... Även om jag var ännu tröttare i fredag - då när mina 320 betyg skulle vara "definitiva" - allt skulle vara rättat, bedömt och dessutom kommunicerat med eleverna med kommentarer som leder dem framåt i sin lärprocess och kunskapsutveckling, jag ville hinna prata med dem som är lite kantstötta i sin självbild, de som mer eller mindre har gett upp - ge dem lite tro, lite ärlig ögonkontakt och värme - och dessutom skulle jag vara glad och käck och gå på julfest, som jag helst skulle hjälpt till att fixa... Många säckar - inte bara julklappsäcken ska knytas ihop. Det krävs sin lärare att utföra detta. Nu när energin börjar ta slut, för såväl elever som lärare - behöver vi lärare som mest vår kunskap, våra bläckfiskarmar, våra ögon i nacken - fatt snabba beslut och höra o agera på flera olika signaler i klassrummet - vi behöver vår uppfinningsrikedom för att försöka fånga elever som är på flykt såväl bildligt som bokstavligt. Mer nu, än någonsin, behöver elever bli sedda och bekräftade. De flesta är inte hopplösa eller ouppfostrade eller ens ovilliga att lära... De allra flesta vill göra rätt. Vara duktiga. Vi lärare får aldrig ge upp. Vi kan aldrig skylla på eleverna. Vi behöver pusha, utmana, styra, leka, tvinga, lyssna, vägleda - allt i lagom doser. Vi behöver ingen kadaverdisciplin eller låsta dörrar. Vi behöver tro, hopp och kärlek.
Vi kan bli bättre. Jag kan bli bättre. Svensk skola kan bli bättre. Vi kan lära varandra. Dela med oss. Vi kan bli bättre på att möta olika elever. Bättre på att skapa en bra relation till eleverna vi undervisar. Bättre på att ge eleverna eget ansvar och låta de vara varandras resurser. Vi kan bli bättre på att tala gott om det vi gör.