flisas

Igår var det begravning för vår fina CarolinaFina. Finaste. En fin begravning. Men det var så fel. Min kropp gjorde ont. Magen. Huvudet. Den var iskall. Inombords var det kaos. Lilla flickan som säger "mamma" och går fram till den egenmålade kistan - full med teckningar från barnen och handavtryck i olika storlekar - hon tittade på kortet. Hon såg glad ut. Mitt hjärta frös till is. Aldrig mer. Aldrig mer?
"Det är svårt att mista en vän, så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,
så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen"
Vi sjöng. Orden man hoppas på. Och man undrar.
En solist sjöng låten som Jesper hade valt... "Jag vet att jag inte är någon skönhet eller så
om du lämnar mig kan jag väl det förstå
för vad har jag ge dig som ingen annan har
jag är ingen särskild medans du är underbar

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp

Livet är en gåta du är gåtans svar
allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
för också när jag tvivlar det känns som allt är slut
jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut

Aldrig ska jag sluta älska dig...
du är allt jag har och allt jag ber om hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig att du är där (är där) för mig (för mig) som jag är där för dig ge inte upp

När jag klantar mig
när jag sviker dig
när jag sabbar och förstör
var kvar ändå
tro för oss två för du vet vad jag än gör
ja vad jag än gör

Så aldrig ska jag sluta älska dig...
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där (är där) för mig (för mig) som jag är där för dig
ja jag är där för dig

Aldrig ska jag sluta älska dig...

Ge aldrig upp
Älskar dig så"

Carolina hade själv valt låten "Jag ser":
"Jag ser att du är trött
men jag kan inte gå alla steg för dig
Du måste gå dem själv
men jag vill gärna gå dem med dig

Jag ser att du har det svårt
men jag kan inte gråta alla tårar för dig
Du måste gråta dem själv
men jag vill gråta med dig

Jag ser att du vill ge upp
men jag kan inte leva livet för dig
Du måste leva det själv
men jag vill leva med dig
Jag ser att du är rädd
Men jag kan inte gå i döden åt dej
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dej
Jag gör död till liv för dej

Idag satt jag på skolavslutningen - mina fina elever sjöng "Ängel" av Uno och Irma. Mina tårar rann. Precis som på en skolavslutning för sju år sedan när två kollegor sjöng den och mamma hade dött... I alt lever Carolina. Minnen. Saknad. Förtvivlan över det som inte finns. Och som aldrig kan ersättas.Så länge vi minns - så lever de vi saknar. "Låt denna natten få bli lite mindre lång... Åh ängel bred dina vingar i ett vitt och vackert ljus, låt det lysa över alla svarta ljus, som en strimma utav hopp - för nu så är det jul..." Löften. Hopp. Glädje och sorg går hand i hand.
I eftermiddag har körtjejerna samlats här hemma - de ska sjunga med Amy Diamond i Konserthuset ikväll. De har gjort pastasallad. Klätt sig i fina kläder. Nu har de åkt. Vi ska in och titta. Vårt liv rullar på... Men i våra tankar finns ständigt den sargade familjen...