flisas

Idag när jag red fick jag beskedet. Min fina vän har somnat för gott. Jag red för henne. Det är lätt att tänka på alla gånger man borde hört av sig, alla samtal man aldrig ringde... Men jag försöker tänka på alla samtal vi hade - de enkla och de svåra, de ärliga - alla träningspass och alla rundor vi gick - ridpassen som utmanade oss och ridturen i våras som delvis gick på samma stigar som idag. Jag vill minnas hennes klokhet, hennes  analysförmåga, ödmjukhet och omtänksamhet. Jag vill komma ihåg stunderna vi fick, och inte tänka på allt vi inte gjorde. Vi trodde att tid fanns. Och nu finns hon inte längre. Hon fattas mig. Det skär i bröstet.