flisas

En Annan dag - dagen efter annandagen. Vi har haft en fridfull jul. Sköna dagar. Fyllda med det som vi gillar. Nu jobbar Anders igen. Men han och Linus började dagen i ishallen. Killarna och jag fortsatte till klubben och tränade lite agility med Myggan. Klara mötte upp farmor i stan. Mest är det sköna dagar - med en skogspromenad, hockeymatch, cuper, ridturer, möten med vänner och släkt - men emellanåt tryter tålamodet på alla klubbor, leksaker, allt grus (var är snön?), all tvätt, allt roddande... Och varje gång jag önskar mig lite lugn, en kopp kaffe i stillhet, en egen tanke utan att bli avbruten - tänker jag på vår fina vän som inte finns med oss längre. Och på hennes man. Och deras barn. Jag får dåligt samvete för att inte Jag orkar. Jag hörde en strof i Marlene Ernmans julsång: "Och jag ska alltid bära dig, i mitt hjärta genom tiden. Bortom allting här hemmavid, bortom stjärnorna i decembertid. Kanske mörkret bara är, skuggorna av änglarna som vakar över oss..." Jag kan bara relatera till när mamma dog - det var det värsta som har hänt mig. En del av min värld rasade, en del av mig dog. Jag blir aldrig densamma mer. Att förlora sin älskade partner så tidigt är få som har varit med om. Jag minns vad en vän till mamma sa när mamma dog "det här har ju inte ens jag,som är så gammal, varit med om - min mamma lever fortfarande". Och jag tänker att det inte är många som verkligen kan förstå vad J går igenom nu. Vi kan bara gissa. Andra ord som någon klok vän sa till mig när mamma gick bort var att det värsta redan hade hänt - det var många gånger tröstande att tänka så. Många gånger var det jobbigt - men aldrig blev det värre än vad det redan hade varit... Även om jag inte trodde det då - så kan jag nu tänka på mamma utan att börja gråta... Men det har tagit tid.