12/2; tisdag
Dagarna går fort - idag när jag tänkte på det kunde jag inte klura ut om det var februari eller januari... Om Anders och Marianne hade fyllt år - om jag hade grattat dem... Linus då - har han fyllt? Nu vet jag. Jag kollade i almanackan...
Ibland önskar man att tiden går snabbare, ibland långsammare. Ibland känns det som om tiden går snabbt, ibland oändligt långsamt.
Det finns mycket man önskar var annorlunda... Jag önskar att mamma levde... Jag önskar att jag ville sticka fler tröjor, mössor och strumpor... Ibland vill jag börja om. Med den kunskap och erfarenhet som jag har nu. Då kanske jag hade förstått min mamma bättre, och mina barn. Jag kunde haft mer tålamod och varit mer tydlig. Jag kunde hållit mina barn mer i famnen, strukit dem fler gånger över håret och pussat dem oftare. Lyssnat på dem mer - försökt att verkligen förstå deras känslor. Vi hade kunnat leka mer - tillsammans. Jag kunde satt på mig hörselskydd under utbrotten för att slippa höra dem, samtidigt som jag kunde varit nära för att lugna. Utan att själv börja skrika. Jag kunde skrattat mer.
Men nu är nu. Det som var har passerat. Och jag är den jag är, för att det som har hänt - har hänt. Det är det som hänt som har gett mig erfarenhet och kunskap...
Idag vakande Sigge på ett hiskeligt humör. Sakta har det blivit bättre. Vi har varit en sväng i stan och i eftermiddag kommer Sandra och barnen. Framåt kvällen ska jag rida. Det är semmeldagen och kroppen känns sakta bättre.
Ibland önskar man att tiden går snabbare, ibland långsammare. Ibland känns det som om tiden går snabbt, ibland oändligt långsamt.
Det finns mycket man önskar var annorlunda... Jag önskar att mamma levde... Jag önskar att jag ville sticka fler tröjor, mössor och strumpor... Ibland vill jag börja om. Med den kunskap och erfarenhet som jag har nu. Då kanske jag hade förstått min mamma bättre, och mina barn. Jag kunde haft mer tålamod och varit mer tydlig. Jag kunde hållit mina barn mer i famnen, strukit dem fler gånger över håret och pussat dem oftare. Lyssnat på dem mer - försökt att verkligen förstå deras känslor. Vi hade kunnat leka mer - tillsammans. Jag kunde satt på mig hörselskydd under utbrotten för att slippa höra dem, samtidigt som jag kunde varit nära för att lugna. Utan att själv börja skrika. Jag kunde skrattat mer.
Men nu är nu. Det som var har passerat. Och jag är den jag är, för att det som har hänt - har hänt. Det är det som hänt som har gett mig erfarenhet och kunskap...
Idag vakande Sigge på ett hiskeligt humör. Sakta har det blivit bättre. Vi har varit en sväng i stan och i eftermiddag kommer Sandra och barnen. Framåt kvällen ska jag rida. Det är semmeldagen och kroppen känns sakta bättre.
Kommentarer
Trackback