flisas

Linus fyller 7 år idag. Varje födelse har en historia. Och Linus är speciell... Jag minns dagen. Jag var och handlade och väntade gäster. Vilade en stund. Och så ställde jag mig och vispade grädde till semlorna. Jag vet inte vad det är, men plötsligt känner jag att det känns som om något händer, jag går till trappan och ropar på Anders att det kanske är på gång... Och då går vattnet, och det knackar på dörren och in kommer en trebarnsfamilj. Och jag hälsar välkomna, och vi sätter oss och dricker kaffe, trots att de undrar om de inte ska gå... "Nä," säger jag "det är lugnt, det kommer ta tid" - vis av att det tog lång tid när Klara ville komma ut. Några minuter senare säger vännen "du vet att det är 3 minuter mellan värkarna va, ska du inte ringa förlossningen". Jag gör det, och de vill att vi kommer in. Vännen frågar om vi har packat väskan - Anders svarar "ja", men hämtar en tom väska och slänger ner lite grejer... Typ två timmar senare är Linus född. Tur att vännen var hos oss - annars hade vi väl suttit hemma än och väntat...
Vi har "klarat av" en magsjuka i helgen, som började med Sigge i fredags morse, och fortsatte med Anders, Klara och Linus, i söndags natt. Och jag tänker på den paniken jag hade de första magsjukorna som vi hade i familjen... Nu klarar jag till och med av att en bebis kräks i håret utan att panikera! Måndagen och tisdagen har nu passerat. Utan kräk. Och imorgon väntar förhoppningsvis jobb/skola/dagis igen. Men först ska det firas med tårta och taccos.
Januari har inte börjat så bra... Sigge har varit snorig, jag har inte känt mig 100 - haft ont i halsen , sedan kom kräksjukan... En grå sörja... Dagarna flyter ihop. Nätterna känns onödigt korta. Det finns ingen början och inget slut. Vi behöver sol. Värme. Men nu har det kommit lite snö - vilket innebär att man kan vara ute ialla fall. Halsen gör mindre ont. Vi har tagit oss igenom en magsjuka till - och överlevt. Dagarna går, ljuset kommer sakta tillbaka. Åren går. Sju år idag sedan vi fick träffa vår lilla Limpa! Som har lärt oss att se livet för vad det är. Jag lyssnar på en låt; Magnus Ugglas cover på Miss Li's låt

"Har hört om en tjej.
Hon var en sån som man inte såg.
Har hört om en tjej.
Som ingen lärare kom ihåg.
Har hört om en tjej.
Som aldrig någonsin fick en chans.
Har hört om en tjej.
Som alltid möttes med transparants.
Har hört om en tjej.

Har hört om en tjej.
Som skar sin arm tills att det kom blod.
Har hört om en tjej.
Vars stressade mamma inte förstod.
Har hört om en tjej.
Hon hade inget alternativ.
Har hört om en tjej.
Som stängde dörren och tog sitt liv.
Har hört om en tjej.

Jag svär, det var en chock.
Men lär, väll glömma bort."

Jag tänker på de elever som har passerat - som jag inte minns. De som inte fick någon chans. De som möts av transparens, som man har sett skärsåren på, de som har mammor som stressar och inte förstår... Jag vill inte vara en sån lärare - en sån mamma, som inte ser. Som inte hinner se - mina elever - mina barn... Jag försöker. En kram, ett leende, ett vänligt ord. Tid.
Nu kommer Klara, Linus och Anders in - de har åkt skridskor. Sigge sover - men nu får han vakna, för nu är det tårtdags!