29/1; tisdag
Sigge, hundarna och jag har varit ute i det gråmulna vädret. Kenzo fick dra pulkan, till Sigges och Kenzos stora förtjusning. Varv på varv i trädgården.
Men det är grått, trots kiknande skratt. Kanske beror det på vädret, kanske beror det på att en bra kollega ska sluta, kanske beror det på många kollegors missnöje vid konferensen igår, kanske beror det på känslan och oron över om alla är pigga och friska, kanske beror det på Habiliteringens samtal till Anders i går - att en ny utredning kan vara på gång, kanske beror det på - efter två hela nätter i sin säng - att Sigge fick för sig att han var pigg mitt i natten och var vaken i cirka två timmar. Förmodligen är det en kombination. Jag brukar försöka tänka att jag inte ska hänga upp mig på det som jag inte kan påverka. Ibland är det svårt... Och ibland är det till och med svårt att veta vad man kan påverka...
Vad händer Om vi gör en ny utredning? Vad händer om vi Inte gör en utredning? Vad har den förra gett Linus, oss, skolan, samhället? Vilken hjälp har man rätt till med, eller utan utredning? För vem är utredningen viktig? Vilken mall ska man passa in i - och fungerar mallen bättre om det finns en utredning? Vem tar hand om Linus efter utredningen? Oavsett vad den visar? Vem tar han om mig - om oss alla? Våra frågor, våra undringar - vems ansvar? Är jag rädd för sanningen? Eller är jag rädd för att det inte ska visa Sanningen? Vi har fått felaktiga bedömningar förr... Kanske är jag rädd för att det inte är sanningen? Hur förändras Linus? Bilden av Linus? Kan en eventuell diagnos förändra Linus bild av sig själv och andras bild av Linus? Kommer han bli bemött på ett annat sätt? På gott? På ont? Blir han en diagnos (om han får en diagnos) - mer än Linus? Är det alltid bättre att få en diagnos? För vem? Hur förändras Linus självbild? Jag hade en förhoppning när jag lät Linus skrivas in på habiliteringen - att de skulle tänka åt mig, ta en del av ansvaret - låta mig vara mamma. Inte psykolog eller pedagog. Tyvärr känner jag mig fortfarande lika ensam. Jag har inte haft någon kontakt med dem sedan i våras, och idag hälsar de på Linus på förskolan. Jag möter föräldrar som kämpar för sina barn. Jag möter föräldrar som har gett upp. Vad gör vi - skolan och föräldrar när barnet inte längre orkar gå till skolan? När det inte räcker längre att böna och be och säga till barnet att det ska ta initiativ. Jag möter föräldrar som undrar om det är värt att kämpa. Och jag säger att det är värt det. Man orkar inte hela tiden. Inte som barn. Inte som förälder. Inte som lärare. Ibland. Lite i taget. Någonstans tar energin slut - då måste man ta en paus. Stanna upp. Både som förälder och barn. Det går inte att kämpa när energin har tagit slut - inte för någon. Men vi får inte sluta kämpa. Inte för något barn. Högstadiet är för många en jobbig tid - och de ska igenom det. Med självkänsla. Ofta finns det lösningar inom skolan - men ibland tenderar vi att titta för mycket på skolans kunskapskrav och mål - och för lite på Individen. Man ska gå hel ur det här... På något sätt. Kanske inte på det sättet de flesta gör... Kanske måste man hitta nya vägar, omvägar, senvägar - men det är okej. Vila i det. Man måste samla energi. Vila. Tro. Kämpa. Bryta ihop. Komma igen. I sin egen takt. Man måste tro på det man gör. Vila i sina beslut. Även om de blir fel, och man får ändra riktig under tiden. Ompröva. Tänka om. Just nu känner jag mig vilsen.
Jag hyllar idag de som vet - de som vågar pröva sina vingar och tro, de som vågar misslyckas - och lyckas, de fromma, de som inte jagar guld och ära, de som ser lycka i det som de har nära, de som kan leva en dag i sänder - utan oljade tungor och blodiga händer, de som inte alltid letar efter spänningen I natten, dom som kan leva på luft och vatten - det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar, det här är en sång, om en blomma till dom som inte är om tomma. De som aldrig patrullerar gamla stan. Eller snortar I sig drömmar runt Karlaplan. De som inte alltid sneglar över dom som har mera. De som sätter barn till världen och får dom att fungera. De som inte vill vara en av ringarna på vattnet - som kan leva under ytan och tycka det är vackert. Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en hälsning till dom fromma. De som kan bygga och bygga och bygga Och resa sig med solen och känna sig trygga. Som inte schackrar och dealar I en blåfrusen ström. Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn...
( Delar av "Fanfar" av Staffan Hellstrand)
Jag tänker på vad jag vill mina barn... Det finns så mycket jag inte kan. Som jag har valt att inte lära mig. Vissa saker har man tvingats lära sig, andra har gått av bara farten. Det finns inget som jag är expert på. Men jag gillar mitt jobb. Gillar att träffa unga människor och prata om livet. Försöka förmedla det jag tycker är viktigt. Men vad vill jag med mitt liv - och mina barns? Jag vill det bästa för mina barn - men vad är det bästa för mina barn? Vill jag att mina barn ska vara lyckliga här och nu? Att de ska lyckas som vuxna? Vad är lycka? Vill jag att de fixar veckans läxor och prov? Ska de tjäna mycket pengar när de är vuxna? Vill jag att de har kompisar och respekterar sig själva? Vad oroar jag mig för? Vad är det värsta tänkbara? Egentligen, är det enda jag vill - att de är snälla mot sig själva och andra. Att de accepterar och respektera olikheter - och att de blir accepterade och respekterade. Att de älskar och blir älskade. Att de blir medvetna om att de skapar sina egna liv och förutsättningar. De ska Leva - inte bara Överleva.
Men det är grått, trots kiknande skratt. Kanske beror det på vädret, kanske beror det på att en bra kollega ska sluta, kanske beror det på många kollegors missnöje vid konferensen igår, kanske beror det på känslan och oron över om alla är pigga och friska, kanske beror det på Habiliteringens samtal till Anders i går - att en ny utredning kan vara på gång, kanske beror det på - efter två hela nätter i sin säng - att Sigge fick för sig att han var pigg mitt i natten och var vaken i cirka två timmar. Förmodligen är det en kombination. Jag brukar försöka tänka att jag inte ska hänga upp mig på det som jag inte kan påverka. Ibland är det svårt... Och ibland är det till och med svårt att veta vad man kan påverka...
Vad händer Om vi gör en ny utredning? Vad händer om vi Inte gör en utredning? Vad har den förra gett Linus, oss, skolan, samhället? Vilken hjälp har man rätt till med, eller utan utredning? För vem är utredningen viktig? Vilken mall ska man passa in i - och fungerar mallen bättre om det finns en utredning? Vem tar hand om Linus efter utredningen? Oavsett vad den visar? Vem tar han om mig - om oss alla? Våra frågor, våra undringar - vems ansvar? Är jag rädd för sanningen? Eller är jag rädd för att det inte ska visa Sanningen? Vi har fått felaktiga bedömningar förr... Kanske är jag rädd för att det inte är sanningen? Hur förändras Linus? Bilden av Linus? Kan en eventuell diagnos förändra Linus bild av sig själv och andras bild av Linus? Kommer han bli bemött på ett annat sätt? På gott? På ont? Blir han en diagnos (om han får en diagnos) - mer än Linus? Är det alltid bättre att få en diagnos? För vem? Hur förändras Linus självbild? Jag hade en förhoppning när jag lät Linus skrivas in på habiliteringen - att de skulle tänka åt mig, ta en del av ansvaret - låta mig vara mamma. Inte psykolog eller pedagog. Tyvärr känner jag mig fortfarande lika ensam. Jag har inte haft någon kontakt med dem sedan i våras, och idag hälsar de på Linus på förskolan. Jag möter föräldrar som kämpar för sina barn. Jag möter föräldrar som har gett upp. Vad gör vi - skolan och föräldrar när barnet inte längre orkar gå till skolan? När det inte räcker längre att böna och be och säga till barnet att det ska ta initiativ. Jag möter föräldrar som undrar om det är värt att kämpa. Och jag säger att det är värt det. Man orkar inte hela tiden. Inte som barn. Inte som förälder. Inte som lärare. Ibland. Lite i taget. Någonstans tar energin slut - då måste man ta en paus. Stanna upp. Både som förälder och barn. Det går inte att kämpa när energin har tagit slut - inte för någon. Men vi får inte sluta kämpa. Inte för något barn. Högstadiet är för många en jobbig tid - och de ska igenom det. Med självkänsla. Ofta finns det lösningar inom skolan - men ibland tenderar vi att titta för mycket på skolans kunskapskrav och mål - och för lite på Individen. Man ska gå hel ur det här... På något sätt. Kanske inte på det sättet de flesta gör... Kanske måste man hitta nya vägar, omvägar, senvägar - men det är okej. Vila i det. Man måste samla energi. Vila. Tro. Kämpa. Bryta ihop. Komma igen. I sin egen takt. Man måste tro på det man gör. Vila i sina beslut. Även om de blir fel, och man får ändra riktig under tiden. Ompröva. Tänka om. Just nu känner jag mig vilsen.
Jag hyllar idag de som vet - de som vågar pröva sina vingar och tro, de som vågar misslyckas - och lyckas, de fromma, de som inte jagar guld och ära, de som ser lycka i det som de har nära, de som kan leva en dag i sänder - utan oljade tungor och blodiga händer, de som inte alltid letar efter spänningen I natten, dom som kan leva på luft och vatten - det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar, det här är en sång, om en blomma till dom som inte är om tomma. De som aldrig patrullerar gamla stan. Eller snortar I sig drömmar runt Karlaplan. De som inte alltid sneglar över dom som har mera. De som sätter barn till världen och får dom att fungera. De som inte vill vara en av ringarna på vattnet - som kan leva under ytan och tycka det är vackert. Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en hälsning till dom fromma. De som kan bygga och bygga och bygga Och resa sig med solen och känna sig trygga. Som inte schackrar och dealar I en blåfrusen ström. Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn...
( Delar av "Fanfar" av Staffan Hellstrand)
Jag tänker på vad jag vill mina barn... Det finns så mycket jag inte kan. Som jag har valt att inte lära mig. Vissa saker har man tvingats lära sig, andra har gått av bara farten. Det finns inget som jag är expert på. Men jag gillar mitt jobb. Gillar att träffa unga människor och prata om livet. Försöka förmedla det jag tycker är viktigt. Men vad vill jag med mitt liv - och mina barns? Jag vill det bästa för mina barn - men vad är det bästa för mina barn? Vill jag att mina barn ska vara lyckliga här och nu? Att de ska lyckas som vuxna? Vad är lycka? Vill jag att de fixar veckans läxor och prov? Ska de tjäna mycket pengar när de är vuxna? Vill jag att de har kompisar och respekterar sig själva? Vad oroar jag mig för? Vad är det värsta tänkbara? Egentligen, är det enda jag vill - att de är snälla mot sig själva och andra. Att de accepterar och respektera olikheter - och att de blir accepterade och respekterade. Att de älskar och blir älskade. Att de blir medvetna om att de skapar sina egna liv och förutsättningar. De ska Leva - inte bara Överleva.
Kommentarer
Trackback