flisas

En långsam dag. Känner mig dock något piggare, och när Anders kom hem, trotsade jag regn, blåst och kropp och åkte till stallet. Jag longerade TS innan jag satt upp. Det gick bra. Ett mindre frispel - jag tror inte han blev rädd, det var nog en inre demon som spelade honom ett spratt. Jag fick stopp på honom. Och det kändes bra. Jag vågade. Vågade lita på honom. Yvonne stod med. Ett moraliskt stöd i stormen. Ett par goda råd. Han blir inte mer rädd än någon annan det som är problemet är väl att jag inte riktigt vet hur han beter sig när han blir rädd. När jag tar i honom. Osv... Jag försökte slappna av. Hitta takten. Och mest gick det bra. Jag kände mig inte spänd eller rädd. Och han kändes mestadels avspänd. I början var det lite läskigt när han ville forcera traven - springa snabbare, innan jag insåg att jag kunde få stopp och bestämma takten med sätet. Jag försöker att inte jämföra mig med andra även om jag tänker på hur andra skulle ha gjort. Man får ju ganska ofta höra att "x hade det alltid mer välstädat på skrivbordet" (jag tog över ett skrivbord på jobbet och fick höra kommentaren ofta innan jag barskt sa ifrån att "jag är inte x"), "y red honom mycket med sätet..." - jag vet att y red TS bra. Mycket bra. Jag är mer osäker på honom än vad hon var. Men det har tagit tid att ens vara där vi är idag, jag gör det i min takt. Jag försöker. Jag vet hur det Bör vara. Men jag har inte ridit honom så mycket. Det tar tid att lära känna en häst - hur mycket ska jag ta i honom, hur mycket ska jag driva - få förtroendet och tilliten. Jag är jag. Jag gör så gott jag kan. Jag är en amatör. Som alltid försöker göra mitt bästa. Lära mig mer. Lyssnar på andra. Försöker göra det jag tror på. Det jag känner att jag behärskar och klarar av - försöker utmana mig själv. Jag har dock blivit lite försiktigare genom åren. Jag.