Sitter i soffan. Sippar på ett glas rött och tittar på skidskytte. Pratar med Sigge - de andra är på hockey - skriver, spelar wf, vilar efter en dag på tennisplanen - Klara vann en dubbelturnering tillsammans med Alva!, och på Tinnis rygg. Och jag är nöjd. Jag red. Han halkade, han galopperade. Jag blev inte rädd. Jag fick stopp på honom. Det är skönt med soffhäng - det var en dålig natt, då jag vakande redan vid 00 av att axeln hade hoppat ur, en förskylningsblåsa blossat upp under tungan, näsan hade täppt igen och hostan rev i bröstet. Sigge vakande - han var snorig och lite febrig (men febern var som bortblåst idag). Och jag lyckades titta på TVÅ skräckfilmer innan jag tvingade mig att somna. Klockan var då fyra...
Och jag köpte skridskor igår - till både Sigge och mig. Trotsade iskalla, onda fötter och besteg isen. Jag kan inte säga att jag bemästrade den - men jag kanade runt en stund. Och det är roligare att vara med i leken än att stå jämte...Och vi behöver inte bedöma allt, vilket vi så ofta gör. Dressyr, skolarbete, lydnad, simhopp... Den verksamheten jag jobbar i bidrar till det - den nya läroplanen ännu mer, säkert både på gott och ont... Fokusera på att berömma istället för att bedöma - ändra skolplikten till en rättighet...
