flisas

En grå dag. En ledig dag. Sigge och jag åker till stan och fixar lite ärenden när de stora har gått till skolan. Jag hämtar Linus, och får med mig ett extra barn hem. Grannens barn. Jag tittar mot den gråa horisonten - ser kyrkan och på radion spelas "jag och min far".

"Där borta vid pilen har jag lagt min far.
En anonym urna är allt som finns kvar"
I urnan ligger inte min far - det är min mor...
"Av den som förstod mig, när jag var till besvär
Trots all den kärlek fanns jag ej där."
Det gjorde jag nog, många gånger. Men vid slutet fanns jag inte där. Jag tror jag visste. Men skyllde på annat. Hem och amma min lilla son. Vi skulle ses imorgon. Imorgon skulle hon söka vård.
"Jag önskar jag stannat, jag skulle blitt kvar
Den sista stunden, det borde vart jag, och min far"
Jag borde funnits där. Stannat kvar. Suttit vid hennes sida. Jag tror hon kände på sig att det var för sent att söka vård. Hon ville sova hemma. Somna hemma. Jag tror att vi alla förstod  för när vi såg henne på ön - var det ett skal vi såg...
"Han lärde mig växter och dess namn på latin
Om fideikommiss och Boursin
Men följde mig gärna in glamrockens land
Tog del av min kunskap om engelska band
Allt från John Strummer till Johnny Mars
Stod på agendan då det var jag, och min far
Jag saknar hans humor, som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag
Som gjort att min son är densamma som jag
Jag får ta del av drömmar han har
På samma vis som då det var jag, och min far
..."

Hon lärde mig verkligen mycket. Kanske inga ord på latin. Men hon la grunden till att jag är - till den jag är. Jag saknar henne. På barnens luciatåg. På födelsedagar - snart fyller Linus 7, han var ett halvår när hon dog...  Hon hade gillat honom. Hon hade förstått honom. Hon hade gett sin tid till honom. Jag saknar henne på julafton. På måndagar. Varje dag. Jag tänker på henne som en Mamma. Som hade svaren. Som kunde peka med hela handen. Som var kärleksfull, en trygghet när andra svek. Jag minns ingen osäkerhet hos min mamma. Jag minns ja eller nej, inga kansken och otydligheter. Ingen vånda, trots att hon många gånger var ensam om beslut, ensam om att torka kräk, näsor och pannor, ensam om att sätta plåster på såriga knän och trösta. Det syntes ingen oro. Jag kan inte minnas många gånger som hon tappade tålamodet med tjatiga och uppkäftiga barn.
"Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö
Trodde nog aldrig att du kunde dö"
För mig var du odödlig. Jag kan inte riktigt fatta än idag att du är borta. För alltid. Aldrig mer är en för stor fras. Jag hade inte modet att gå fram till dig i sängen. Den där varma morgonen, när den envisa flugan satte sig stup i kvarten på dig. Jag ville inte se det då. Jag önskar att jag hade haft modet. Att åtminstone jagat iväg flugan. Smekt din hand en sista gång. Viskat i ditt öra en sista gång hur mycket jag älskade dig - jag vet inte om jag någonsin talade om hur viktig du var - och är för mig. Mina tårar trillar när jag skriver det här, som så många gånger de senaste åren. De tar inte slut. Såren läker inte. Längtan ebbar inte ut.
"Cirkeln ska slutas, det har jag kvar
Vi ska enas I jorden jag, och min far"
Vi kommer att förenas igen. Vi kommer bli en del av oändligheten.
Jag hörde något vacket; när ditt barn föds är du från och med då, det din mamma har varit för dig. Det är vackert, och stort. Svårt.