flisas

Årsdagar kommer - och de går. De gör mindre ont. Gårdagen tillbringade vi med Yvonne på Öland - i sand. Idag har vi sand här hemma. Jag städar. Och städar. Och tvättar. Och städar lite till. Idag kom regnet - nu är väl sommaren slut. Anders spelar golf. Killarna myser i soffan. Klara är hos Lova. Jag spelar ett par ord. Dricker kaffe från termosen. Njuter av en stilla dag i hemmet. Låter min kropp få vila - den orkar inte riktigt. Lungan vill helst inte ta djupa andetag fortfarande. Febern lurar till och från - även om jag mår bra nu.
Jag gick och tänkte på att det en gång fanns en annan familj som var mitt allt. Mamma. Pappa. Bror. De betyder såklart fortfarande väldigt mycket. Men nu har jag bildat en ny familj. Med en älskad man. Och vi har gjort barn. En del av mig - en del av honom. De är mitt allt. Det finns så många som har betytt och betyder mycket för mig. Men om man jämför. Blodsband. Varför är det så? Är det alltid så? Om/när mina barn får barn/familj - kommer jag inte att vara deras viktigaste familj längre? De kommer ju alltid vara mina viktigaste... Loopar i hjärnan. Kärlek i överflöd.