flisas

Det gör ont i mig - på riktigt, i märgen, när barnen slår sig. Jag kan liksom känna smärtan. Det gör nästan ondare när barnen slår sig än när jag slår mig själv... Min egen smärta kan jag kontrollera på ett annat sätt. En märklig känsla. För en stund sedan drog jag ut en en centimeter lång speta från Sigges tå - det kom var. han skrek. Jag höll hårt och drog. Det gjorde så ont.
Det är ungefär samma känsla när barnen säger något dumt till någon annan - det gör så ont i mig. Jag blir så arg och jag känner den andres vrede i mig som om det var jag som fick ta emot. Som om det var jag som hade sagt något dumt och gjort den andre ledsen...
Jag kan känna mina barns glädje i mig när de är glada och sprudlar. Lika mycket som jag kan känna att de är ledsna - har blivit sårade av någon annans ord eller slag...
I mig finns så många känslor - både min och mina barns. Aldrig trodde jag att mina barn skulle finnas så mycket i mig. Jag vill trösta och skydda. Jag vill ta tillbaka ord som de säger. Saker de gör - som inte passar. Jag vill lära dem. Men ibland kommer bara skrik. Pedagogiken saknas. Jag blir dränerad. Känner olust. Det gör bara ont. Jag vill att mina barn ska bli respekterade och älskade. Ha vänner. Vara goda kamrater.
Nä, det finns verkligen inte många som kan få mig att vara så glad, att känna sån smärta och sorgsenhet. Inte många som kan få mig att vara så ledsen eller känna sån ilska - som mina barn. Det finns inga jag respekterar och älskar så högt, och lågt - så innerligt... som mina barn.
Idag var vi på djursjukhuset med vår älskade Kenzo - en annan som fått mig att älska. Som fått mig upprörd, ledsen och arg. Han visade med all sin tydlighet att han inte är slut ännu - betedde sig som en unghund hos veterinären och övertygade henne om att den här gången räcker det att skriva ut lite tabletter.
Imorgon åker jag på landslagsläger med Baron. Yvonne kan ju inte rida och frågade om jag ville följa med. En ynnest. En erfarenhet.