15/5; tisdag
Jag är ledig. Jag är mamma. Jag är lärare. En stolt sådan (precis som Ola Håkansson som skrev en bra artikel om ämnet http://www.dagenssamhalle.se/debatt/vi-aer-manga-laerare-brsom-aer-arga-5364?vote=0&fb_action_ids=10151386642121394&fb_action_types=og.likes&fb_source=other_multiline&action_object_map=[539081642800601]&action_type_map=[%22og.likes%22]&action_ref_map=[]) - jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan vad jag jobbar med, och stolt talat om att jag är lärare. Då ler inte personen som har frågat mer. Den tittar medlidsamt. Och frågar: "vilket ämne?" - "Ma/NO". Personen ser ännu mer sorgsen ut... Och frågar lite mer hoppfullt: "vilka år?", när jag svarar på högstadiet dör allt hopp, all gnista och personen suckar och säger att det måste vara det svåraste - "Ma/NO på högstadiet"...
Det har skrivits mycket om skolan på sista tiden. Alla talar om sin åsikt - alla får ha en åsikt för att de har gått i skolan och vet därmed hur det är... Vi lärare säger ofta inte så mycket. Vi har fullt upp...Fullt upp med det som vi tycker är viktigast - arbeta med barnen. Ge dem en bra utbildning. Ge Sverige en framtid. Samtidigt som vi tröstar barn som mår dåligt i pressen av betygshets, barn som inte har kompisar, barn som har fel kompisar, ungdomar som har hamnat i trubbel, eller som har föräldrar som har hamnat i trubbel eller hamnat mitt i en slitsam skilsmässa... Idag känner jag ändå att jag vill ge min bild av skolan - och välkomna dig till ett besök i densamma.
Vi lärare är nog de första att skriva under att det finns brister i det svenska skolsystemet - för få politiker Vet hur det är i skolan, de har inte sett Verkligheten. Åtgärderna står på tur - utan att vara genomtänkta. Resultatet har blivit en ökad administrativ börda - mer av vår tid går till dokumentation, mindre tid till planering och till våra elever... När svenska elevers resultat sjunker gentemot andra länders elever - är det lärarna som granskas och kraven på dokumentation blir ännu högre - ännu mer orimliga. När vi får sitta alltmer vid skrivbordet - skriva handlingsplaner, omdömen, iup, redovisa, åtgärdsprogram, sammanställa... - så minskar tiden med eleverna. Vi ser eleverna allt mindre. Vi skulle behöva mer tid att prata med dem. Stödja dem. Finnas där.
Jag anser att en viss dokumentation är nödvändig. Men någon borde tala om hur det ska gå till, någon borde ge oss tid. En del lärare drunknar i administrations- och dokumentationsfloden, en del skjuter upp strömmen med fördämningar – men den brister ofta till slut. Betyg och omdömen ska skrivas – det blir tröttsamt och slitsamt. För mycket. Vi behöver hitta vattenhjul som snurrar av sig själva – bedömningarna måste ske kontinuerligt och under tiden. Vi behöver använda dokumentationsdatabaser som någon har byggt upp – vi behöver bygga upp rutiner och viljor att se problem som möjligheter.
Ofta läser man rubriker om skolan... Debatten har i vår handlat mycket om att höja lärarnas löner - det handlar inte bara om det. Det handlar inte bara om resultaten som sjunker... Utan det är lärarna har allt sämre betyg när de söker in på linjen. Nu ska ”förstelärarna” styra upp undervisningen - på vår skola kallas de utvecklingslärare. Det är bara ord. Och trots att jag inte gillar begreppet och inte hade en tanke på att söka. Så sökte jag när rektorn bad mig... Eleverna har för få datorer - eller jobbar de för mycket vid datorn... De stökar i klassrummet - pillar på sin mobil och har keps på huvudet - ni är så välkomna att hälsa på! Vi lärare måste få känna att det vi gör är viktigt. Att politiker tror på oss. Att föräldrar tror på oss.
På mitt jobb möter jag en annan verklighet än den som målas upp i tidningarna. Eleverna är nyfikna. De kräver min energi - och jag ger dem den. De fyller också på min energi. Det är roligt att undervisa! Jag möter elever som vill lära sig - och jag möter de skoltrötta. Det är lika stora utmaningar. Jag möter elever som lyckas - och som misslyckas. Så många känslor. Så många möten. För alla finns samma mål - att ta sig ut i vuxenlivet, få en ljus framtid. Vi lärare känner stolthet inför vårt yrke. Men vi tvingas se det inskränkas allt mer – och jag ser allt fler duktiga lärare i min omgivning som söker sig bort från skolans värld. De vill inte längre vara en bricka i dominot, ett experiment, en spottkopp. Det är oftast de som brinner mest – som slutar först...
Jag gillar ”mina ämnen” – det som så många andra inte gillar. Sverige behöver naturvetare och tekniker men svenska ungdomar väljer inte dess utbildningar på högskola och universitet i den utsträckning som skulle behövas. Inte ens på gymnasienivå väljer tillräckligt många naturvetenskap- eller teknikprogrammet. Barnen hör hemma när föräldrarna tycker att Ma/NO är svårt. Detta leder till att barnet tycker att det är svårt och tråkigt... Det är en ond cirkel. Den börjar vid middagsbordet... Vi måste bryta den. Jag kan bli orolig när jag tänker på detta och samtidigt är jag väldigt glad för att mina egna barn åtminstone kan få hjälp hemma för att tycka att matte och NO är enkelt, utmanande och roligt.
Att prata om datorn vara eller icke vara – känns fel. Jag är trött på det. Jag jobbar på en skola som har en dator till varje elev – fortfarande använder många papper och penna. De lärare som använder vanliga tryckta böcker, randiga eller rutiga papper, pärmar och färgpennor, de behöver aldrig försvara sig. Mina elever är yngre än Hotmail och Google, de gick på dagis när Facebook grundades, det är liksom inte läge att snacka om IT eller inte med dem. Det är en självklarhet, och rättighet, att använda datorn. Det finns annat som vi borde prata om (den här listan lånade jag från http://matteochno.wordpress.com/page/2/ som skriver en blogg om Ma/NO/tk och IT):
"Hur får vi en ökad måluppfyllelse i svensk skola?
Hur får vi elever som skrattar mer? Som det lyser om?
Hur får vi elever att tro på sig själva? Som vågar prova och vågar misslyckas?
Hur får vi en varierad undervisning?
Hur kan vi utveckla och bedöma alla förmågor i LGR11?
Hur får vi en likvärdig skola?
Hur får vi en inkluderande skola?
Hur kan vi säkerställa att alla elever lär sig hur de lär sig bäst?
Hur övar vi eleverna i kommunikation? I källkritik? I entreprenörskap?
Hur får vi svenska elever bättre i matte? På samarbete?
Hur lär vi eleverna att ta ansvar för sin egen inlärning? Hur ger vi dem verktygen för att göra det?"
Svaret på frågorna kanske är IT – eller kanske en lärare som brinner för uppdraget, en bra skolledning eller en bra skolpolitiker, ett samtal kring middagsbordet mellan föräldrar och barn – troligtvis är det bästa om vi alla samverkar och jobbar mot ett gemensamt mål.
Jag vill inte sluta. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att jobbet är viktigt. Jag gillar det kreativa i jobbet – flexibiliteten, att ha många bollar i luften, att träffa människor – att undervisa, stötta, hjälpa, rätta, planera... Och jag skrattar på mitt jobb. Fortfarande. Jag vill fortfarande möta elever. Jag har fortfarande ambitioner. Jag vill fortfarande utvecklas som lärare – som människa. Jag får möta Sveriges framtid – och kanske påverkar det Sverige någon gång det som jag gör i mitt klassrum! Jag får vara delaktig i högstadieelevernas många gånger ganska tuffa år – jag får dela glädje och sorg, stress och trams med kreativa, pratsamma, ungdomar mitt emellan barndom och vuxenvärld.
Det har skrivits mycket om skolan på sista tiden. Alla talar om sin åsikt - alla får ha en åsikt för att de har gått i skolan och vet därmed hur det är... Vi lärare säger ofta inte så mycket. Vi har fullt upp...Fullt upp med det som vi tycker är viktigast - arbeta med barnen. Ge dem en bra utbildning. Ge Sverige en framtid. Samtidigt som vi tröstar barn som mår dåligt i pressen av betygshets, barn som inte har kompisar, barn som har fel kompisar, ungdomar som har hamnat i trubbel, eller som har föräldrar som har hamnat i trubbel eller hamnat mitt i en slitsam skilsmässa... Idag känner jag ändå att jag vill ge min bild av skolan - och välkomna dig till ett besök i densamma.
Vi lärare är nog de första att skriva under att det finns brister i det svenska skolsystemet - för få politiker Vet hur det är i skolan, de har inte sett Verkligheten. Åtgärderna står på tur - utan att vara genomtänkta. Resultatet har blivit en ökad administrativ börda - mer av vår tid går till dokumentation, mindre tid till planering och till våra elever... När svenska elevers resultat sjunker gentemot andra länders elever - är det lärarna som granskas och kraven på dokumentation blir ännu högre - ännu mer orimliga. När vi får sitta alltmer vid skrivbordet - skriva handlingsplaner, omdömen, iup, redovisa, åtgärdsprogram, sammanställa... - så minskar tiden med eleverna. Vi ser eleverna allt mindre. Vi skulle behöva mer tid att prata med dem. Stödja dem. Finnas där.
Jag anser att en viss dokumentation är nödvändig. Men någon borde tala om hur det ska gå till, någon borde ge oss tid. En del lärare drunknar i administrations- och dokumentationsfloden, en del skjuter upp strömmen med fördämningar – men den brister ofta till slut. Betyg och omdömen ska skrivas – det blir tröttsamt och slitsamt. För mycket. Vi behöver hitta vattenhjul som snurrar av sig själva – bedömningarna måste ske kontinuerligt och under tiden. Vi behöver använda dokumentationsdatabaser som någon har byggt upp – vi behöver bygga upp rutiner och viljor att se problem som möjligheter.
Ofta läser man rubriker om skolan... Debatten har i vår handlat mycket om att höja lärarnas löner - det handlar inte bara om det. Det handlar inte bara om resultaten som sjunker... Utan det är lärarna har allt sämre betyg när de söker in på linjen. Nu ska ”förstelärarna” styra upp undervisningen - på vår skola kallas de utvecklingslärare. Det är bara ord. Och trots att jag inte gillar begreppet och inte hade en tanke på att söka. Så sökte jag när rektorn bad mig... Eleverna har för få datorer - eller jobbar de för mycket vid datorn... De stökar i klassrummet - pillar på sin mobil och har keps på huvudet - ni är så välkomna att hälsa på! Vi lärare måste få känna att det vi gör är viktigt. Att politiker tror på oss. Att föräldrar tror på oss.
På mitt jobb möter jag en annan verklighet än den som målas upp i tidningarna. Eleverna är nyfikna. De kräver min energi - och jag ger dem den. De fyller också på min energi. Det är roligt att undervisa! Jag möter elever som vill lära sig - och jag möter de skoltrötta. Det är lika stora utmaningar. Jag möter elever som lyckas - och som misslyckas. Så många känslor. Så många möten. För alla finns samma mål - att ta sig ut i vuxenlivet, få en ljus framtid. Vi lärare känner stolthet inför vårt yrke. Men vi tvingas se det inskränkas allt mer – och jag ser allt fler duktiga lärare i min omgivning som söker sig bort från skolans värld. De vill inte längre vara en bricka i dominot, ett experiment, en spottkopp. Det är oftast de som brinner mest – som slutar först...
Jag gillar ”mina ämnen” – det som så många andra inte gillar. Sverige behöver naturvetare och tekniker men svenska ungdomar väljer inte dess utbildningar på högskola och universitet i den utsträckning som skulle behövas. Inte ens på gymnasienivå väljer tillräckligt många naturvetenskap- eller teknikprogrammet. Barnen hör hemma när föräldrarna tycker att Ma/NO är svårt. Detta leder till att barnet tycker att det är svårt och tråkigt... Det är en ond cirkel. Den börjar vid middagsbordet... Vi måste bryta den. Jag kan bli orolig när jag tänker på detta och samtidigt är jag väldigt glad för att mina egna barn åtminstone kan få hjälp hemma för att tycka att matte och NO är enkelt, utmanande och roligt.
Att prata om datorn vara eller icke vara – känns fel. Jag är trött på det. Jag jobbar på en skola som har en dator till varje elev – fortfarande använder många papper och penna. De lärare som använder vanliga tryckta böcker, randiga eller rutiga papper, pärmar och färgpennor, de behöver aldrig försvara sig. Mina elever är yngre än Hotmail och Google, de gick på dagis när Facebook grundades, det är liksom inte läge att snacka om IT eller inte med dem. Det är en självklarhet, och rättighet, att använda datorn. Det finns annat som vi borde prata om (den här listan lånade jag från http://matteochno.wordpress.com/page/2/ som skriver en blogg om Ma/NO/tk och IT):
"Hur får vi en ökad måluppfyllelse i svensk skola?
Hur får vi elever som skrattar mer? Som det lyser om?
Hur får vi elever att tro på sig själva? Som vågar prova och vågar misslyckas?
Hur får vi en varierad undervisning?
Hur kan vi utveckla och bedöma alla förmågor i LGR11?
Hur får vi en likvärdig skola?
Hur får vi en inkluderande skola?
Hur kan vi säkerställa att alla elever lär sig hur de lär sig bäst?
Hur övar vi eleverna i kommunikation? I källkritik? I entreprenörskap?
Hur får vi svenska elever bättre i matte? På samarbete?
Hur lär vi eleverna att ta ansvar för sin egen inlärning? Hur ger vi dem verktygen för att göra det?"
Svaret på frågorna kanske är IT – eller kanske en lärare som brinner för uppdraget, en bra skolledning eller en bra skolpolitiker, ett samtal kring middagsbordet mellan föräldrar och barn – troligtvis är det bästa om vi alla samverkar och jobbar mot ett gemensamt mål.
Jag vill inte sluta. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att jobbet är viktigt. Jag gillar det kreativa i jobbet – flexibiliteten, att ha många bollar i luften, att träffa människor – att undervisa, stötta, hjälpa, rätta, planera... Och jag skrattar på mitt jobb. Fortfarande. Jag vill fortfarande möta elever. Jag har fortfarande ambitioner. Jag vill fortfarande utvecklas som lärare – som människa. Jag får möta Sveriges framtid – och kanske påverkar det Sverige någon gång det som jag gör i mitt klassrum! Jag får vara delaktig i högstadieelevernas många gånger ganska tuffa år – jag får dela glädje och sorg, stress och trams med kreativa, pratsamma, ungdomar mitt emellan barndom och vuxenvärld.
Kommentarer
Trackback