flisas

Känslan...
... av rena golv - i vårt hem är känslan väldigt kort, men kanske just därför så härlig!
... när man kramar om en kär vän som man inte har träffat på länge...
... när barnen leker...
Och den oväntade känslan av nyfikenhet, förväntan och glädje av att träna en hund igen! Idag besökte vi klubben igen - efter att ha lämnat av Klara på stan för att hon skulle träffa gudmor Hanna - vi träffade på två gamla vänner och Myggan fick åter testa några agilityhinder. Hon är så lyhörd, lättlärd, modig, snabb och trevlig - känslan är nästan lyrisk. Oväntad. Och jag hör mig - urskuldande säga - "jag skulle ju inte ha en ny tävlingshund"... Vi får se vad det blir... Jag vet hur lång vägen är. Jag vet hur krokig den är. Vad många bakslag man måste kunna hantera. Hur många timmar man måste lägga på att få det perfekt. Kommer jag att nöja mig med mindre? Troligtvis inte. Balansen är viktig. Känslan av att vi mår bra i det vi gör. Att vi gör det av vilja. Och inte av krav. För att förväntningarna är sådana. Mina. Och andras. Hjärnspökenas.