19/11; tisdag
En dag som knappt rymmer alla känslor. En dag som har innehållit de flesta känslorna. Verkligheten har mött overkligheten. Den overkliga verkligheten - eller den verkliga overkligheten? Vad är sanning? Bitter verklighet. Skrämmande. Lugnande. Stillsamhet. Att ligga jämte din vän. Krama. Gråta. Skratta. Finnas. Känna. Att lite i taget lyfta på locket. Att växla de riktigt stora tankarna med banala vardagliga ting. Stort och smått. Att sedan lämna den verkligheten, kliva in i en annan. Det känns lite som ett svek, men oxå ett löfte...
Jag åkte för att träffaen läkare som vill att jag är sjukskriven för att kroppen ska ha tid att vila. Läka. Det kommer ta tid. Hade någon föreslagit det i våras, i somras eller tidigare i höst kanske jag hade accepterat lättare. Kanske hade jag accepterat lättare om jag inte trivdes på jobbet? Men nu bröt jag ihop. Riskerna är stora. Jag har "tur" att besvären inte är större - att jag kan hålla urin och avföring... Diskbråcket är stort. Det påverkar mina nerver. Tid kan läka det. Hade jag pratat om någon annan vet jag vad jag hade sagt - att jobbet inte är viktigt, tänk på dig själv, du ska hålla länge, var rädd om dig...
Att sedan direkt åka och möta en klass för kemilektion är nästan absurt. Men det blev en bra lektion. Släppa fram Lite i taget. En strategi. Ett koncept.
Sedan hem. Bada med två barn - ett är på innebandy. Laga mat. Gå en promenad. Vänta på att Sigge ska somna. Vänta på landskamp i fotboll.
Kommentarer
Trackback