21/11; torsdag
Jag har bra chefer. De lyssnar. Försöker lösa min situation på bästa sätt. Jag tänker på eleverna, och mig. Vi försöker korta mina dagar på jobbet, jag får sköta en del av jobbet hemifrån. Vi får se vart det leder. Det är ett försök till förändring...
Nu är mörkret här och orken tryter för oss alla. För andra är mörkret bara en liten del, orken är slut av andra skäl… vi möter elever som har börjat bra. Tagit nya tag. Försökt. Men nu är orken slut. De har misslyckats för många gånger. Hört för många lärare stå och mala för länge om saker de inte förstår. Ge för otydliga instruktioner. För långa. Gett för många uppgifter. Nu vill de inte längre. De vill inte gå upp. De hänger i korridorerna eller så stannar de hemma... En del vill inte. Andra förmår inte av andra skäl. De har suttit i möte efter möte, med handledare och rektorer. Gjort utredningar. Några har fått diagnos. Andra inte. Men oavsett diagnos eller inte har de kvar samma problematik - samma lättheter och svårigheter som tidigare. Samma elev. Samma person. Kanske mer förståelse... Förklaringar. De har gjort överenskommelser, blivit lovade eller bara fått höra att pengarna och resurserna är slut... De har fått höra att de inte kan - att de skulle kunna om de bara försökte. Ibland är den frasen ett hån...
Vad kan vi förändra? Varför bryter skolan ner elever? Varför sjunker motivationen med åren i skolan? Hur kan vi bibehålla lusten att lära och utvecklas? Vi kan varken skylla på höstmörkret eller resurser...