24/11; söndag
En fantastisk söndag. Klara och anders städde stan. Killarna och jag gick en runda i solen med hundarna. Barnen och Anders var i gympasalen, och jag var i stallet. Klara spelar innebandy. Anders och Linus spelar hockey. Sigge och jag skrotar. Jag jag fått göra ett plötsligt jobb - men vi har även hunnit träna lite letaövningar med Myggan. På spisen står en "böff", i ugnen värms lussekatter, snart kommer killarna hem och vi tar en fika.
Imorgon har Linus utvecklingssamtal. Jag läste ett inlägg från prestationsprinsens mamma (http://prestationsprinsen.wordpress.com/): "Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, dvs. funktionsuppsättningar, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…
Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Eller som vi kom fram till på Prestationsprinsens facebooksida: Olika OCH DÄRFÖR (så himla) bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.
Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den introverta grabben som gillar att vara för sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
För de som verkligen har stora problem är en diagnos korrekt, bra och en väg till stöd och förståelse. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och anpassningar. Fantastiskt! Så är det inte alltid. Och då är diagnosen inte till någon nytta.
Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!? Det är vi som har problem…
Men tack och lov får många annorlunda barn ingen diagnos, de utreds inte och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen… Men de lever i hemmiljöer och skolmiljöer där de får vara annorlunda. Fantastiskt!
Eftersom så många av våra pedagoger inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt och för sällan fungerar det som for kategori 3. När man pluggar till lärare är det på vissa ställen inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.
Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Men de skulle kanske bli det om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Det talas mycket om för mycket t.ex. dokumentation, men sällan pedagoger om sin kunskap, eller brister i kunskap, kring annorlunda barn. Fanns den skulle säkerligen en del av dokumentationen minska och det skulle kanske behövas färre möten, färre åtgärdsprogram…
Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika och därför så himla bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
" Fantastiskt bra skrivet tycker jag.
Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Eller som vi kom fram till på Prestationsprinsens facebooksida: Olika OCH DÄRFÖR (så himla) bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.
Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den introverta grabben som gillar att vara för sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
För de som verkligen har stora problem är en diagnos korrekt, bra och en väg till stöd och förståelse. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och anpassningar. Fantastiskt! Så är det inte alltid. Och då är diagnosen inte till någon nytta.
Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!? Det är vi som har problem…
Men tack och lov får många annorlunda barn ingen diagnos, de utreds inte och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen… Men de lever i hemmiljöer och skolmiljöer där de får vara annorlunda. Fantastiskt!
Eftersom så många av våra pedagoger inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt och för sällan fungerar det som for kategori 3. När man pluggar till lärare är det på vissa ställen inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.
Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Men de skulle kanske bli det om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Det talas mycket om för mycket t.ex. dokumentation, men sällan pedagoger om sin kunskap, eller brister i kunskap, kring annorlunda barn. Fanns den skulle säkerligen en del av dokumentationen minska och det skulle kanske behövas färre möten, färre åtgärdsprogram…
Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika och därför så himla bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
" Fantastiskt bra skrivet tycker jag.
Kommentarer
Trackback