flisas

Barnen och jag har tagit en skön fika . innan nästa uppdrag. Klaras ridning. Vi satt och pratade om veckan. Och Alla Helgonahögtiden som Linus hade pratat om i skolan. På Alla helgons afton följde gick jag, Klara och Sigge till kyrkogården. Denna skrämmande plats. Denna vackra plats. Särskilt denna kvällen - när gravarna lyses upp av ljus. Vi såg några ensamma själar stå böjda över några gravar. Jag berättade. Vi viskade till mormor. Vi tände ljus. En stund av tankar. Minnen. Det fanns nog en liten tår hos både Klara och mig. Det blir lätt så på kyrkokården. Tårar för dem vi saknar. För vår egna ensamhet. Man påminns om de döda. De vi saknar. Vi var rättså tysta. I våra egna tankar. Vi ville nog på något sätt vara ensamma - men ändå inte. Vi pratade lågmält. Om livet. Om döden. Om det som blir kvar. Vi pratade även om de gravar som inte längre någon besöker... Hur länge är det någon som minns en? Saknar en? Tårar för de som inte finns. Och ändå finns de - för alltid i vårt hjärta. I oss, hela tiden. Vi pratade om det. Att jag inte tyckte att man behövde gå till kyrkogården för att minnas, eller för att vara nära de kära som har gått bort. För mig finns mamma i allt. Hela tiden. Jag sa att jag inte vet om jag vill bli begravd. I min filosofi kanske det passar bättre in att bli strödd för vinden? Att bli en del av världsarvet, cirkulera som en liten atom. Finnas överallt och ingenstans...