22/9; söndag
Jag tror inte att jag har berättat att Baron och Yvonne kom i mål - som den näst sista. Men det var många som inte kom i mål. Och det fanns tvivel på vägen - hade Baron tränats tillräckligt, skulle Yvonnes fot hålla, och skulle de två tappskorna sätta punkt? Men det gick och jag är stolt över att vara en del av teamet - både före och under EM. En ära. En ynnest. Ett nytt kapitel i mitt liv. Igår tävlade jag ju själv. Min kropp håller. 5 mil. Visst är jag lite stel i nacke och lår idag - men det går. Benet sover inte mer än vanligt.
Idag vann Klaras fotbollslag mot Liatorp. Klara gjorde mål.
I eftermiddag har Sandra, Eric, Ebba, Jenny och Oskar varit här och fikat.
Det finns så många sorters kärlek! Som när kollegan delar med sig av en bra labb. Som när vännerna orkar lyssna på mig, och hjälper mig att vrida och vända på saker tills det blir rätt. Som när Klara skriver ett brev till sin nyfunna vän i Libanon. Som när de långt borta känns nära. Som när Kenzo puffar på mig och Chilla och Grålle stryker sig och spinner i mitt öra. Som när pappa, eller farmor och farfar, kommer direkt när vi behöver hjälp. Som när gamla mormor ringer för att höra hur vi mår och för att tala om att hon fortfarande lever... Som när Yvonne lånar ut sin häst till mig. Eller som när man kommer till stallet på morgonen och hör hur hästarna gnäggar. Som när folk respekterar och älskar varandra - och bara finns där, egentligen utan ord... Backar upp. Stöttar. Finns. Det är min rikedom!
Vad sägs om att vi alla lever i fred och respekterar varandras olikheter och ta vara på varandras styrkor. Vore inte det en bra idé? Låt folk få vara som de är. Jag möter inte bara barn som är elaka. Det är vuxna oxå. Förstår ni inte det? Förstår ni inte hur mycket ni påverkar era barn? Vi ska inte ge diagnoser för att det är "lättare" för oss - lättare för de andra barnen att förstå att barn är olika... Många kräver att alla olikheter måste förklaras. Respekt, acceptans och tolerans mot alla. Även om barnet inte säger emot, och visar känslor, betyder det inte att det är okej att vara elak. Någon gång kommer barnet att ge igen - på någon. Inuti gör det ont. Även på dem som inte visar något. Även i mamman...
Idag vann Klaras fotbollslag mot Liatorp. Klara gjorde mål.
I eftermiddag har Sandra, Eric, Ebba, Jenny och Oskar varit här och fikat.
Det finns så många sorters kärlek! Som när kollegan delar med sig av en bra labb. Som när vännerna orkar lyssna på mig, och hjälper mig att vrida och vända på saker tills det blir rätt. Som när Klara skriver ett brev till sin nyfunna vän i Libanon. Som när de långt borta känns nära. Som när Kenzo puffar på mig och Chilla och Grålle stryker sig och spinner i mitt öra. Som när pappa, eller farmor och farfar, kommer direkt när vi behöver hjälp. Som när gamla mormor ringer för att höra hur vi mår och för att tala om att hon fortfarande lever... Som när Yvonne lånar ut sin häst till mig. Eller som när man kommer till stallet på morgonen och hör hur hästarna gnäggar. Som när folk respekterar och älskar varandra - och bara finns där, egentligen utan ord... Backar upp. Stöttar. Finns. Det är min rikedom!
Vad sägs om att vi alla lever i fred och respekterar varandras olikheter och ta vara på varandras styrkor. Vore inte det en bra idé? Låt folk få vara som de är. Jag möter inte bara barn som är elaka. Det är vuxna oxå. Förstår ni inte det? Förstår ni inte hur mycket ni påverkar era barn? Vi ska inte ge diagnoser för att det är "lättare" för oss - lättare för de andra barnen att förstå att barn är olika... Många kräver att alla olikheter måste förklaras. Respekt, acceptans och tolerans mot alla. Även om barnet inte säger emot, och visar känslor, betyder det inte att det är okej att vara elak. Någon gång kommer barnet att ge igen - på någon. Inuti gör det ont. Även på dem som inte visar något. Även i mamman...
Kommentarer
Trackback