10/4; torsdag
En dag snubblade jag över boken "Mindfullness i hjärnan" där Åsa Nilsonne skriver om acceptans kring lidande och smärta som ju skapar stress:
"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."
Det är kloka ord - acceptera, men inte ge upp, då kan vi komma vidare... Smärta är så mycket. En del sorters smärta minns man inte hur den kändes. Hur det kändes att föda barn... Hur ont jag hade i ryggen - för ett år sedan, för ett halvår sedan, för någon månad sedan? Jag minns att jag inte kunde raka bikinilinjen eller böja mig ner och ta shampoflaskan - man jag minns inte hur ont det gjorde... En del smärta är lättare än annan att acceptera. Jag möter föräldrar ibland som har svårt att acceptera en situation - jag känner själv så ibland... Man accepterar lite i taget. Försöker gå vidare - även om vägen är krokig...
Jag kämpar med mig själv, min egen situation - men även med andras situationer i min professionalism som lärare. Jag har stridit för rätt bemötande, rätt hjälp, för att de ska orka, för att de ska lyckas. Jag är mamma - jag är lärare. Jag förstår båda sidor. Jag ser skolans brister, såväl som lärare, som mamma - hur man inte lyckas möta alla barn på bästa sätt, att barn inte får rätt hjälp. Jag hör alla som tänker, tycker och har krav på skolan - de som inte själva har läst någon pedagogik eller jobbat i skolan. Jag hör hur dålig den svenska skolan är... Men det är inte den enskilda lärarens fel. Många lärare jag möter - på mitt jobb och på barnens skola - är fantastiska. De brinner för sitt jobb, för elevernas bästa - de gör sitt bästa. Vi erkänner att vi gör fel, vi försöker - vi står vid skampålen så gott som varje dag i media. Vi vill göra rätt. När folk frågar vad jag jobbar med - säger så gott som alla att de aldrig skulle stå ut. Och "högstadiet" - det värsta... För stora grupper... För mycket dokumenterande... Hårda ord... Hög ljudnivå... Men mitt jobb är utvecklande, spännande och utmanande. Jag har möjlighet att påverka - få barn att reflektera, dra slutsatser och skapa nya perspektiv. Jag tycker om mitt jobb. Nästan varje dag. Och många gånger känner jag inte igen bilden av skolan som målas upp i media... Jag välkomnar alla att komma förbi - vara med, se själva...
"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."
Det är kloka ord - acceptera, men inte ge upp, då kan vi komma vidare... Smärta är så mycket. En del sorters smärta minns man inte hur den kändes. Hur det kändes att föda barn... Hur ont jag hade i ryggen - för ett år sedan, för ett halvår sedan, för någon månad sedan? Jag minns att jag inte kunde raka bikinilinjen eller böja mig ner och ta shampoflaskan - man jag minns inte hur ont det gjorde... En del smärta är lättare än annan att acceptera. Jag möter föräldrar ibland som har svårt att acceptera en situation - jag känner själv så ibland... Man accepterar lite i taget. Försöker gå vidare - även om vägen är krokig...
Jag kämpar med mig själv, min egen situation - men även med andras situationer i min professionalism som lärare. Jag har stridit för rätt bemötande, rätt hjälp, för att de ska orka, för att de ska lyckas. Jag är mamma - jag är lärare. Jag förstår båda sidor. Jag ser skolans brister, såväl som lärare, som mamma - hur man inte lyckas möta alla barn på bästa sätt, att barn inte får rätt hjälp. Jag hör alla som tänker, tycker och har krav på skolan - de som inte själva har läst någon pedagogik eller jobbat i skolan. Jag hör hur dålig den svenska skolan är... Men det är inte den enskilda lärarens fel. Många lärare jag möter - på mitt jobb och på barnens skola - är fantastiska. De brinner för sitt jobb, för elevernas bästa - de gör sitt bästa. Vi erkänner att vi gör fel, vi försöker - vi står vid skampålen så gott som varje dag i media. Vi vill göra rätt. När folk frågar vad jag jobbar med - säger så gott som alla att de aldrig skulle stå ut. Och "högstadiet" - det värsta... För stora grupper... För mycket dokumenterande... Hårda ord... Hög ljudnivå... Men mitt jobb är utvecklande, spännande och utmanande. Jag har möjlighet att påverka - få barn att reflektera, dra slutsatser och skapa nya perspektiv. Jag tycker om mitt jobb. Nästan varje dag. Och många gånger känner jag inte igen bilden av skolan som målas upp i media... Jag välkomnar alla att komma förbi - vara med, se själva...
Kommentarer
Trackback