3/4; torsdag
Ibland får vi lärare bättre förutsättningar än andra gånger... Ibland är förutsättningarna för att lyckas bättre än andra gånger. Ibland får vi tänka om - tänka om och göra bättre. Göra rätt utifrån förutsättningarna som finns. Vi kan skapa självkänsla och självförtroende - vi kan sänka. Vi kan få elever att misslyckas. Vi kan ha förväntningar som inte är rimliga - de stämmer inte överens med förmågorna hos individen. Vi människor mår bäst när kraven är lagom och när våra förmågor stämmer någorlunda med förväntningarna på oss...
I skolan finns det en kursplan för grundskolan - alla ska nå samma mål, utvärderas på samma sätt - formas och stöpas i samma mall som sina jämnåriga. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall med sina jämnåriga. Men förmågorna hos barn med npf är ofta ojämna. Förväntningarna och förmågorna stämmer inte överens. Man misslyckas. Gång på misslyckas man. Efter tillräckligt många misslyckanden ger man upp. Uppgifter behöver ibland begränsas - mycket oftare för en del. Och en del behöver utmanas. Om vi ställde lagom krav på varje barn - men vem är man att bestämma att ett barn inte "klarar mer"? - , efter dess förmåga, så hade vi klarat många av de barn som numera mår väldigt dåligt, som är hemma från skolan, som har tappat tron på livet och som har föräldrar som sprungit sig blodiga mot väggar. Vi hade fått fler ungdomar som gick hela ur det här. Med självkänsla och självförtroende. Som tog sig igenom - kämpandes, men nöjda.
Vissa funktionsuppsättningar är svåra att förstå. Det gör personens prestationer ojämna. Något som fungerar en dag - fungerar inte nästa. En del saknar helt motor om de känner obehag, i nya situationer, när de inte vet vad som ska hända... De flesta vill göra så gott de kan - de flesta vill lyckas. Jag är trött på att höra att elever är ouppfostrade, slöa, skulle kunna prestera mer, lata, att de underpresterar, att om föräldern bara slutade dalta, om barnet bara fokuserade och gjorde läxorna... Det är frustrerande. Vad vet vi? Det är frustrerande att se mycket yngre personen kunna det som en äldre person inte kan - "lillebror kan"... Det är förödande för barn att få höra detta - barn som kämpar och försöker - men ändå misslyckas - gång på gång... Det är kränkande att man, som förälder, möts av detta när man lägger så otroligt mycket tid på att få det att fungera för sitt barn. (http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2318352-kommuner-sviker-barn-med-funktionshinder): "Det är lätt att tro att det är sorgen över att få ett annorlunda barn som gör att många föräldrar är hårt pressade, mår dåligt och blir sjukskrivna. Men studier visar att påfrestningen som det innebär att få veta att ens barn har en funktionsnedsättning liknar andra kriser. Det är starkt och överväldigande och överskuggar till en början det mesta, men efter att den första krisen klingat av värdesätter de flesta föräldrar tiden tillsammans med sitt barn enormt. Kärleken till och värmen från barnet är det som håller föräldern uppe. Det som stressar och dränerar är den livslånga kampen för att få rätt stöd. ... Att fokusera på barnets svagheter upplevs av de flesta föräldrar som oerhört påfrestande. Det naturliga är att alltid se på sina barn lite överdrivet positivt; det ligger i föräldrarollen att vara barnets främste supporter och bortse från de mindre charmiga sidorna. Att gång på gång tvingas göra tvärtom och fokusera på allt det negativa, är definitivt inte bra för föräldra-barn relationen."
Ibland, när vi vet om problemen - med eller utan diagnos - när vi vet om svårigheterna och lättheterna, men väljer att fokusera på svårigheterna, och när vi skyller misslyckande på ekonomi osv... Då är det tjänstefel. När ett barn misslyckas är det inte barnets fel - det är de vuxna runt barnet som behöver anpassa, begränsa och förändra sitt förhållningssätt.
I skolan finns det en kursplan för grundskolan - alla ska nå samma mål, utvärderas på samma sätt - formas och stöpas i samma mall som sina jämnåriga. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall med sina jämnåriga. Men förmågorna hos barn med npf är ofta ojämna. Förväntningarna och förmågorna stämmer inte överens. Man misslyckas. Gång på misslyckas man. Efter tillräckligt många misslyckanden ger man upp. Uppgifter behöver ibland begränsas - mycket oftare för en del. Och en del behöver utmanas. Om vi ställde lagom krav på varje barn - men vem är man att bestämma att ett barn inte "klarar mer"? - , efter dess förmåga, så hade vi klarat många av de barn som numera mår väldigt dåligt, som är hemma från skolan, som har tappat tron på livet och som har föräldrar som sprungit sig blodiga mot väggar. Vi hade fått fler ungdomar som gick hela ur det här. Med självkänsla och självförtroende. Som tog sig igenom - kämpandes, men nöjda.
Vissa funktionsuppsättningar är svåra att förstå. Det gör personens prestationer ojämna. Något som fungerar en dag - fungerar inte nästa. En del saknar helt motor om de känner obehag, i nya situationer, när de inte vet vad som ska hända... De flesta vill göra så gott de kan - de flesta vill lyckas. Jag är trött på att höra att elever är ouppfostrade, slöa, skulle kunna prestera mer, lata, att de underpresterar, att om föräldern bara slutade dalta, om barnet bara fokuserade och gjorde läxorna... Det är frustrerande. Vad vet vi? Det är frustrerande att se mycket yngre personen kunna det som en äldre person inte kan - "lillebror kan"... Det är förödande för barn att få höra detta - barn som kämpar och försöker - men ändå misslyckas - gång på gång... Det är kränkande att man, som förälder, möts av detta när man lägger så otroligt mycket tid på att få det att fungera för sitt barn. (http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2318352-kommuner-sviker-barn-med-funktionshinder): "Det är lätt att tro att det är sorgen över att få ett annorlunda barn som gör att många föräldrar är hårt pressade, mår dåligt och blir sjukskrivna. Men studier visar att påfrestningen som det innebär att få veta att ens barn har en funktionsnedsättning liknar andra kriser. Det är starkt och överväldigande och överskuggar till en början det mesta, men efter att den första krisen klingat av värdesätter de flesta föräldrar tiden tillsammans med sitt barn enormt. Kärleken till och värmen från barnet är det som håller föräldern uppe. Det som stressar och dränerar är den livslånga kampen för att få rätt stöd. ... Att fokusera på barnets svagheter upplevs av de flesta föräldrar som oerhört påfrestande. Det naturliga är att alltid se på sina barn lite överdrivet positivt; det ligger i föräldrarollen att vara barnets främste supporter och bortse från de mindre charmiga sidorna. Att gång på gång tvingas göra tvärtom och fokusera på allt det negativa, är definitivt inte bra för föräldra-barn relationen."
Ibland, när vi vet om problemen - med eller utan diagnos - när vi vet om svårigheterna och lättheterna, men väljer att fokusera på svårigheterna, och när vi skyller misslyckande på ekonomi osv... Då är det tjänstefel. När ett barn misslyckas är det inte barnets fel - det är de vuxna runt barnet som behöver anpassa, begränsa och förändra sitt förhållningssätt.
Kommentarer
Trackback