10/8; söndag
Kaffet på termos - Anders fixade innan golfen. Jag och Sigge sov länge, eller i alla fall Sigge, jag låg och klappade på honom, snuffade och njöt. Laddade batterier inför kommande vecka, kommande veckor. Jag tänkte på skolstarten. För mina barn, för andras barn. De stora barnen är på fotbollsläger.
I flera veckor har jag varit tillsammans med mina barn, konstant. Det finns korta tillfällen när jag har tänkt att de skulle nog bli gladare om jag var någon annanstans just nu - men för det mesta har lovet inneburit vila, frid i huset, glada miner. Det har för det mesta varit enkelt.
Att vara mamma och lärare, innebär att man ständigt har kunskapsutveckling i huvudet. Vill utveckla sina egna barn. Jobba med brister. Lära dem. Visa dem. Förstå dem. För att kunna hjälpa dem. Vi har övat. Tragglat. Snart kommer jag gå över skolgåren som mamma, som lärare. Jag kommer inte alltid att le. Jag kommer inte alltid att möta föräldrar som ler. Snart kommer dagarna som går i en rasande fart - jag passerar osynliga gränser som kräver olika roller. Riddarutrustningen byts snabbt mot ridkläder som snabbt byts ut mot mjukisbyxorna eller jeans. Känslorna kommer växla i samma takt - tårar som bränner, kämparanda, skratt, silkesvantar... Jag kommer kämpa och strida, för alltid för mina barn, för mina elever. Jag vill dem så väl. Alla väl. Vill att alla ska lyckas. Växa. Utvecklas. Jag vill hitta lösningar med barnet i fokus - jag vill ha förståelse.
Jag har själv känt tårar som bränner, frustrationen som bubblar i kroppen och förnedringen. Tårarna som bränner, och som ibland syns i ögonvrån ska inte tolkas som nederlag - kanske är jag bara trött, eller beredd på strid. Tystnaden ni möter kanske inte beror på ointresse - men möten efter möten med blottade känslor kan få vem som helt att vilja hålla tyst. I rollen som kämpande förälder får man många gånger dra samma historia gång på gång, blotta sig, sin familj - sitt älskade barn. När ni hör mina hårda ord, mina skrik, min frustration - försök förstå utan att döma. Se dem som löften - inte som hot. Jag har många gånger mött personalen på fritids med vånda. Ett snabbt möte i en trång korridor bland föräldrar och andra elever. Hur har dagen idag varit? Jag har fällt ner blicken - inte velat möta andras när vi går över skolgården. Jag som lärare ska försöka möta er föräldrar med respekt. Jag ska försöka hitta lösningar, utan att klandra, mästra. Jag ska försöka göra det diskret - inte inför andra föräldrar i trånga korridorer. Inför ditt barn. Jag ska låta er vara förbannade, frustrerade, glada, ledsna och arga - tillsammans ska vi försöka hitta en lösning. Jag ska försöka...
Vi i skolan gör oftast så gott vi kan - försöker se alla barn, men slåss mot för stora grupper och för lite pengar. Jag känner till rättigheter och skyldigheter - för föräldrar, elever, mina barn och för skolan. Och jag vet att alla parter måste samarbeta, lyssna, och försöka förstå varandra för att vi ska lyckas, för att barnen ska få utvecklas. Vi måste respektera varandra. Ge varandra spelrum. Vi måste spela som ett lag, inte fungera som motståndare.
I flera veckor har jag varit tillsammans med mina barn, konstant. Det finns korta tillfällen när jag har tänkt att de skulle nog bli gladare om jag var någon annanstans just nu - men för det mesta har lovet inneburit vila, frid i huset, glada miner. Det har för det mesta varit enkelt.
Att vara mamma och lärare, innebär att man ständigt har kunskapsutveckling i huvudet. Vill utveckla sina egna barn. Jobba med brister. Lära dem. Visa dem. Förstå dem. För att kunna hjälpa dem. Vi har övat. Tragglat. Snart kommer jag gå över skolgåren som mamma, som lärare. Jag kommer inte alltid att le. Jag kommer inte alltid att möta föräldrar som ler. Snart kommer dagarna som går i en rasande fart - jag passerar osynliga gränser som kräver olika roller. Riddarutrustningen byts snabbt mot ridkläder som snabbt byts ut mot mjukisbyxorna eller jeans. Känslorna kommer växla i samma takt - tårar som bränner, kämparanda, skratt, silkesvantar... Jag kommer kämpa och strida, för alltid för mina barn, för mina elever. Jag vill dem så väl. Alla väl. Vill att alla ska lyckas. Växa. Utvecklas. Jag vill hitta lösningar med barnet i fokus - jag vill ha förståelse.
Jag har själv känt tårar som bränner, frustrationen som bubblar i kroppen och förnedringen. Tårarna som bränner, och som ibland syns i ögonvrån ska inte tolkas som nederlag - kanske är jag bara trött, eller beredd på strid. Tystnaden ni möter kanske inte beror på ointresse - men möten efter möten med blottade känslor kan få vem som helt att vilja hålla tyst. I rollen som kämpande förälder får man många gånger dra samma historia gång på gång, blotta sig, sin familj - sitt älskade barn. När ni hör mina hårda ord, mina skrik, min frustration - försök förstå utan att döma. Se dem som löften - inte som hot. Jag har många gånger mött personalen på fritids med vånda. Ett snabbt möte i en trång korridor bland föräldrar och andra elever. Hur har dagen idag varit? Jag har fällt ner blicken - inte velat möta andras när vi går över skolgården. Jag som lärare ska försöka möta er föräldrar med respekt. Jag ska försöka hitta lösningar, utan att klandra, mästra. Jag ska försöka göra det diskret - inte inför andra föräldrar i trånga korridorer. Inför ditt barn. Jag ska låta er vara förbannade, frustrerade, glada, ledsna och arga - tillsammans ska vi försöka hitta en lösning. Jag ska försöka...
Vi i skolan gör oftast så gott vi kan - försöker se alla barn, men slåss mot för stora grupper och för lite pengar. Jag känner till rättigheter och skyldigheter - för föräldrar, elever, mina barn och för skolan. Och jag vet att alla parter måste samarbeta, lyssna, och försöka förstå varandra för att vi ska lyckas, för att barnen ska få utvecklas. Vi måste respektera varandra. Ge varandra spelrum. Vi måste spela som ett lag, inte fungera som motståndare.
Kommentarer
Trackback