28/12; söndag
Det är morgon. Resten av familjen har redan åkt iväg på fotbollscup. Linus ska spela. Jag ska träffa en gammal vän och gå en promenad med hundarna, och sedan rida. Solen stiger över sjön. ljuset har återkommit - i alla fall för en stund på dagen. Snön ligger som ett tunt vitt täcke. Barnen kunde testa isen igår, utan att bli blöta. Lite mer vinterkänsla. Jag klipper och klistrar för att göra en fotobok över de senaste två åren. Så många minnen. Sommar. Lediga dagar. Libanon. Jul med mormor - förra julen. Skridskor. En båtutflykt. Ett stjärnfall...
En pepparkaka i tre delar. En önskan. Alltid samma. Det omöjliga - men det enda jag verkligen skulle vilja. I åtta år snart har önskan, längtan, varit densamma. Den handlar om mamma. Att hon ska komma tillbaka. För en sekund, en timme, för alltid. Just det spelar ingen roll - bara jag fick träffa henne igen. Och många gånger tänker jag på hur det hade varit. Vad jag skulle säga. Vad vi skulle gjort. Hur det skulle blivit... Min önskan har varit så verkligen, så innerlig. Hoppet tänds alltid när jag får min önskan - när jag ser stjärnfallet eller de tre pepparkaksbitarna i handen... Kanske blir hoppet lite mindre för varje gång... Men jag hoppas att jag alltid kommer att ha ett litet hopp. Om att en gång träffas igen... Aldrig mer är en hopplös känsla. Men jag kanske ska våga önska mig annat nu? Jag har det bra. En familj att älska. Vi klarar oss bra. Jag behöver inte fundera över hur det kunde varit. Det hade bara varit fint att få dela lyckan, livet, med mamma... Om så för bara en liten stund... Men jag finns, jag klarar mig. Jag har det bra. Jag har tagit mig upp från känslan som någon sjöng:
"Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden!
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?
Du måste finnas du måste, jag lever mitt liv genom dig!
Utan dig är jag en spillra, på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om du inte fanns!"
Det finns andra som bär mig när jag inte orkar. Och ännu lever hoppet...
En pepparkaka i tre delar. En önskan. Alltid samma. Det omöjliga - men det enda jag verkligen skulle vilja. I åtta år snart har önskan, längtan, varit densamma. Den handlar om mamma. Att hon ska komma tillbaka. För en sekund, en timme, för alltid. Just det spelar ingen roll - bara jag fick träffa henne igen. Och många gånger tänker jag på hur det hade varit. Vad jag skulle säga. Vad vi skulle gjort. Hur det skulle blivit... Min önskan har varit så verkligen, så innerlig. Hoppet tänds alltid när jag får min önskan - när jag ser stjärnfallet eller de tre pepparkaksbitarna i handen... Kanske blir hoppet lite mindre för varje gång... Men jag hoppas att jag alltid kommer att ha ett litet hopp. Om att en gång träffas igen... Aldrig mer är en hopplös känsla. Men jag kanske ska våga önska mig annat nu? Jag har det bra. En familj att älska. Vi klarar oss bra. Jag behöver inte fundera över hur det kunde varit. Det hade bara varit fint att få dela lyckan, livet, med mamma... Om så för bara en liten stund... Men jag finns, jag klarar mig. Jag har det bra. Jag har tagit mig upp från känslan som någon sjöng:
"Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden!
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?
Du måste finnas du måste, jag lever mitt liv genom dig!
Utan dig är jag en spillra, på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om du inte fanns!"
Det finns andra som bär mig när jag inte orkar. Och ännu lever hoppet...
Kommentarer
Trackback