flisas

Jag skulle kunna skiva om den långa färden mot kaos. Som mer bara händer. Man vet inte vad som orsakar kaoset - treåringen, en katt, ett ostädat hem, en inre stress, jag själv.... Cirklarna rubbas. När jag saknade det som jag aldrig(?) gjort - jag ville sitta och fnittra med tjejkompisar på ett caf'e, gå på julmarknader med vännen arm i arm, sitta och skratta hysteriskt så att tårarna rinner (när gjorde jag det senast), jag vill pyssla och göra fint här hemma, slå in fina, roliga och söta paket till mina nära och kära. Men jag sjunker ner i soffan. varje kväll. oförmögen att göra något annat. jag vill sitta och titta mig omkring i mitt rena hem, ljus i varje hörn. Jag vill gilla alla leksaker som ligger spridda överallt, alla innebandybollar och mål som ligger utspridda... Jag sitter och tittar på kaoset, som kallas mitt hem, min borg. Min fristad. Min plats på jorden. Ibland känns väggarna närmare och golvet grusigare och luften svårare att andas. Ibland vill jag fly. Det blir fel på filen, fel på kläderna, fel på klubban, fel på Boolibompa. Svetten rinner. Tålamodet ger vika. Försvinner i takt med svetten som sipprar längs ryggraden. Jag hör gurglande som blir ett skrik i strupen. Jag förvandlas till en argbigga, en bitterfitta av rang och redan innan orden har lämnat kroppen, ångrar jag dem. Men det är försent. Ibland är jag långt ifrån den hysteriskt fnittrande tjejen, eller den pyssliga mamman jag vill vara... Det var igår en bit av vilddjuret i mig visade sig.
Jag behöver inse att bara för att det står "innebandymatch" för Klara, Anders och Linus en helg - så innebär det inte att Hela helgen är uppbokad för Alla. Visst jag hinner göra det jag vill och behöver. jag har hunnit rida, men lite med andan i halsen, och jag har hunnit se matcherna, handlat och plockat lingonris till Klaras luciakrona...