11/2; tisdag
Kenzo fick tömma sitt öra igen. Troligtvis har han en tumör på tassen oxå - eller en infektion... Men i vilket fall behöver den nog tas bort. Hur mycket ska man "krabba" med en gammal hund? Vad är värdigt? Hur ont gör det?
Anders spelar hockey. Linus har tränat innebandy. jag la Sigge - Linus åt och duschade, och så hade han och Klara plockat undan alla Sigges attiraljer som han "behöver" för sin "hockeyträning", och det är inte lite - inte en boll, och en klubba, en massa skydd, många mål...Vi har ansvarstagande barn. De gör många gånger så gott de kan. Det märktes förra gången på föräldrakursen oxå, när jag skulle skriva ner situationer/beteenden som gör mig irriterad, arg, provocerad, sårad och uppgiven...Jag kunde inte. Jag insåg att mina barn inte gör mig besviken/arg/provocerad/sårad... Det faller tillbaka på mig. På mina känslor - på annat som har hänt... som får mig att inte orka möta mina barns behov. Jag skrev att jag kan bli irriterad när Linus inte gör läxan det bästa han kan - men inser att jag inte gör honom bra i de situationerna. Om inte jag orkar - orkar inte han... Det är intressant att tänka på att om man känner sig irriterad på ett barns beteende så söker barnet kontakt, om man känner sig arg/provocerad så är barnets mål makt/kontroll, om man känner sig sårad vill barnet ha beskydd/försvar och känner jag mig hjälplös är barnets mål reträtt... Det är alltså mina känslor som kan ge mig ledtrådar till barnets mål med en konflikt...
I min familj, när jag var liten, var det inte många gånger jag mötte ilska. Mina föräldrar bråkade inte. Pappa var nog aldrig arg på mig, och mamma bara vid ett par tillfällen som jag kan minnas. Jag hörde inga skrik och hårda ord. Jag bråkade inte heller speciellt mycket - eller jag fick i alla fall inget gensvar. Jag har inte fått lära mig att hantera ilska... Det är naturligt... Men upplevs destruktivt. Ilska väcks när våra gränser är överskridna eller när vi känner att vi behöver försvara våra gränser eller vår integritet. Det är ett psykologiskt svar på vanmakt. Det frigörs en massa kemikalier i blodet som gör oss starkare, snabbare och gör oss avskräckande. Den ger oss styrka att få bort hindret - verkliga eller inbillade - som är i vägen. Rudolf Dreikurs sa: "Människor tappar inte humöret, de använder det." Ofta skadar ilska ett förhållande, det är sårande - vi bör hitta positiva sätt att använda vår ilska. Självkännedom. Känna igen sin ilska. Handla. Lösa problemet innan det blir värre - innan vi exploderar. Om vi ignorerar kan problemet försvinna på annat sätt, vår ilska kan växa i intensitet tills den driver oss till en handling som desperat och tanklös - vi tappar kontroll över handlingen eller kan ilskan sjuda inom oss - vi blir sjuka av det, får huvudvärk, magsår, hjärtattack... För att handskas med vår ilska kan vi handla - kämpa, får bort hindret. Vi kan minska målets betydelse - se saker i rätt perspektiv. Vad är viktigt? Vi kan ändra våra mål - hitta alternativ. Vi ska försöka vara goda förebilder, leda med ord som hjälper barnen att hitta konstruktiva uttrycksformer, undvika en maktkamp och ge barnen alternativ och tillåt barnen att vara med och påverka olika beslut när de blir arga.
Jag ser de "typiska" beteenden på mina barn: förstabarnet som tar ansvar för sina syskon, som är en högresterande person, och som behöver känna sig bra, perfekt. Mellanbarnet kan känna sig överflödig och säker på sin ställning - kan vara känslig, bitter eller hämndlysten, samtidigt som den kan vara en god diplomat eller medlare. Det yngsta barnet är ofta bortskämt, betraktas som en baby, blir självisk, kreativ och ofta smart...
Anders spelar hockey. Linus har tränat innebandy. jag la Sigge - Linus åt och duschade, och så hade han och Klara plockat undan alla Sigges attiraljer som han "behöver" för sin "hockeyträning", och det är inte lite - inte en boll, och en klubba, en massa skydd, många mål...Vi har ansvarstagande barn. De gör många gånger så gott de kan. Det märktes förra gången på föräldrakursen oxå, när jag skulle skriva ner situationer/beteenden som gör mig irriterad, arg, provocerad, sårad och uppgiven...Jag kunde inte. Jag insåg att mina barn inte gör mig besviken/arg/provocerad/sårad... Det faller tillbaka på mig. På mina känslor - på annat som har hänt... som får mig att inte orka möta mina barns behov. Jag skrev att jag kan bli irriterad när Linus inte gör läxan det bästa han kan - men inser att jag inte gör honom bra i de situationerna. Om inte jag orkar - orkar inte han... Det är intressant att tänka på att om man känner sig irriterad på ett barns beteende så söker barnet kontakt, om man känner sig arg/provocerad så är barnets mål makt/kontroll, om man känner sig sårad vill barnet ha beskydd/försvar och känner jag mig hjälplös är barnets mål reträtt... Det är alltså mina känslor som kan ge mig ledtrådar till barnets mål med en konflikt...
I min familj, när jag var liten, var det inte många gånger jag mötte ilska. Mina föräldrar bråkade inte. Pappa var nog aldrig arg på mig, och mamma bara vid ett par tillfällen som jag kan minnas. Jag hörde inga skrik och hårda ord. Jag bråkade inte heller speciellt mycket - eller jag fick i alla fall inget gensvar. Jag har inte fått lära mig att hantera ilska... Det är naturligt... Men upplevs destruktivt. Ilska väcks när våra gränser är överskridna eller när vi känner att vi behöver försvara våra gränser eller vår integritet. Det är ett psykologiskt svar på vanmakt. Det frigörs en massa kemikalier i blodet som gör oss starkare, snabbare och gör oss avskräckande. Den ger oss styrka att få bort hindret - verkliga eller inbillade - som är i vägen. Rudolf Dreikurs sa: "Människor tappar inte humöret, de använder det." Ofta skadar ilska ett förhållande, det är sårande - vi bör hitta positiva sätt att använda vår ilska. Självkännedom. Känna igen sin ilska. Handla. Lösa problemet innan det blir värre - innan vi exploderar. Om vi ignorerar kan problemet försvinna på annat sätt, vår ilska kan växa i intensitet tills den driver oss till en handling som desperat och tanklös - vi tappar kontroll över handlingen eller kan ilskan sjuda inom oss - vi blir sjuka av det, får huvudvärk, magsår, hjärtattack... För att handskas med vår ilska kan vi handla - kämpa, får bort hindret. Vi kan minska målets betydelse - se saker i rätt perspektiv. Vad är viktigt? Vi kan ändra våra mål - hitta alternativ. Vi ska försöka vara goda förebilder, leda med ord som hjälper barnen att hitta konstruktiva uttrycksformer, undvika en maktkamp och ge barnen alternativ och tillåt barnen att vara med och påverka olika beslut när de blir arga.
Jag ser de "typiska" beteenden på mina barn: förstabarnet som tar ansvar för sina syskon, som är en högresterande person, och som behöver känna sig bra, perfekt. Mellanbarnet kan känna sig överflödig och säker på sin ställning - kan vara känslig, bitter eller hämndlysten, samtidigt som den kan vara en god diplomat eller medlare. Det yngsta barnet är ofta bortskämt, betraktas som en baby, blir självisk, kreativ och ofta smart...
Kommentarer
Trackback