17/2; måndag
Jag klarade inte det - jag städade inom en timme. Och sigge plockade fram igen. Men nu är killarna på innebandy - och jag har plockat undan igen... Jag dricker te. Ensam. Snart kommer Klara hem från fotbollsträning. Jag satt och tänkte. Tänkte att jag har bloggat länge nu - ungefär 8 år. Och de har nog varit de åren i mitt liv, som har varit mest omtumlande. Jag skriver aldrig för att få tröst. Jag skriver för att sätta ord på mina känslor, tankar och smärtor. För att placera dem utanför mig själv. Det hjälper ofta. Ofta lämnar jag orden och tankarna när jag har skrivit dem. Tankarna blir lättare att bära. Och orden får mig att minnas.
Jag minns min mamma. att hon alltid hade öronhängen. Minnena blir allt färre av henne. Det är åtta år sedan hon dog, snart. Jag vill inte glömma. Alla texter jag har skrivit om henne. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år - små nyanser. Jag vet inte hur många ord jag har beskrivit min mammas död med under de här åren. Jag vet bara att de är många.
När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron finns ständigt i min kropp. Den gör att jag håller de jag älskar på en armlängds avstånd. Vågar inte riktigt. Samtidigt gör den att jag håller om mina barn, min man och dem jag älskar extra hårt. Viskar ett extra ord.
Sorg innebär livslång bearbetning av den allra största av smärtor. Jag känner mig tjatig, men det är vad sorg är. Den ger sig inte. Den må bli till en viskning med åren, men den hörs likväl. Jag vet hur det känns när marken rämnar, när cirklarna rubbas och ingenting blir sig likt, någonsin.... Hur allt som var ens värld plötsligt blir till ruiner omkring en. Och styrkan som krävs för att bygga upp allt igen. Och jag bygger fortfarande...
Det värsta är inte sorgen i sig, utan vad den berövar en. Den kan göra att man är oförmögen att se de potentiella lyckliga ögonblicken. Den gör att jag inte ser vad jag har - bara vad jag saknar, och inte kan få. Den lägger en skugga över allt jag älskar. Och den gör mig rädd. Rädd att låta någon komma ända in. För förlusten blir så mycket större då. Men livet är kärlek. Det är det enda som är värt något.
Min mamma finns inte i någon himmel. Hon finns inte i varje steg jag tar. Hon finns inte på min axel. Hon finns inte. Hon finns i min ryggrad, i mitt skratt, i min brist på tålamod. När jag tittar på mina händer - ser jag hennes. Hon finns i alla oss som finns kvar. Hon finns i min bror och i mina barn. När jag ser på Klara kan jag se hur hon har ärvt styrkan, beslutsamheten och klokheten - jag minns en av mammas och Klaras sista dagar i livet - de tillbringade en dag tillsammans när Linus och jag åkte till halmstad. Jag minns hur mamma sa att Klara alltid kommer vara speciell för henne. Hennes första banbarn. Hon berättade att de hade pratat om döden, och livet... Hon har ärvt det som kommer att leda henne rätt. Det är en tröst, ändå. Att hon finns i oss. Att hennes atomer lever vidare...
Visst skapar tiden en distans till vissa smärtsamma upplevelser. Att de blir svårare att se klart och tydligt. Jag minns den första tiden. hur jag undrade om det någonsin skulle gå att leva igen. hur jag somnade med tårar i ögonen och undrade hur livet skulle kunna fortsätta. Varje morgon vakande jag - torkade spåren av tårarna, och genomlevde vardagen. Nya erfarenheter och intryck, skapar en distans till smärtan. Medvetna beslut om att försöka utveckla mig och mitt liv. Mycket händer utom vår kontroll - öde eller slump. Men många gånger finns det en viss makt - den vill jag använda. Sorg och smärta är hinder för lycka - man måste ta sig förbi hindret... Och hur stor sorgen än är - så är kärleken till personen alltid större... För sorg är kärlek. Sorg är lycka som har lämnat kroppen. Den gör ont, men den är ett bevis på att kärleken till någon är så stor att förlusten av personen skapar en smärtsam saknad. Därför det krävs mod att älska. För kärlek gör förlusten så mycket större. Jag försöker att minnas det vackra i det. Det får göra ont, men det vackra i sorgen är kärleken. Och kärleken dör aldrig.
Tiden och sorg suddar ut minnen. Redan nu, efter snart åtta år, är det så - minnena, bilderna är få, och de blir bara färre med åren. Jag minns knappt min mammas kramar... Och ändå tror jag att hon kramade mig ofta...
Jag minns min mamma. att hon alltid hade öronhängen. Minnena blir allt färre av henne. Det är åtta år sedan hon dog, snart. Jag vill inte glömma. Alla texter jag har skrivit om henne. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år - små nyanser. Jag vet inte hur många ord jag har beskrivit min mammas död med under de här åren. Jag vet bara att de är många.
När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron finns ständigt i min kropp. Den gör att jag håller de jag älskar på en armlängds avstånd. Vågar inte riktigt. Samtidigt gör den att jag håller om mina barn, min man och dem jag älskar extra hårt. Viskar ett extra ord.
Sorg innebär livslång bearbetning av den allra största av smärtor. Jag känner mig tjatig, men det är vad sorg är. Den ger sig inte. Den må bli till en viskning med åren, men den hörs likväl. Jag vet hur det känns när marken rämnar, när cirklarna rubbas och ingenting blir sig likt, någonsin.... Hur allt som var ens värld plötsligt blir till ruiner omkring en. Och styrkan som krävs för att bygga upp allt igen. Och jag bygger fortfarande...
Det värsta är inte sorgen i sig, utan vad den berövar en. Den kan göra att man är oförmögen att se de potentiella lyckliga ögonblicken. Den gör att jag inte ser vad jag har - bara vad jag saknar, och inte kan få. Den lägger en skugga över allt jag älskar. Och den gör mig rädd. Rädd att låta någon komma ända in. För förlusten blir så mycket större då. Men livet är kärlek. Det är det enda som är värt något.
Min mamma finns inte i någon himmel. Hon finns inte i varje steg jag tar. Hon finns inte på min axel. Hon finns inte. Hon finns i min ryggrad, i mitt skratt, i min brist på tålamod. När jag tittar på mina händer - ser jag hennes. Hon finns i alla oss som finns kvar. Hon finns i min bror och i mina barn. När jag ser på Klara kan jag se hur hon har ärvt styrkan, beslutsamheten och klokheten - jag minns en av mammas och Klaras sista dagar i livet - de tillbringade en dag tillsammans när Linus och jag åkte till halmstad. Jag minns hur mamma sa att Klara alltid kommer vara speciell för henne. Hennes första banbarn. Hon berättade att de hade pratat om döden, och livet... Hon har ärvt det som kommer att leda henne rätt. Det är en tröst, ändå. Att hon finns i oss. Att hennes atomer lever vidare...
Visst skapar tiden en distans till vissa smärtsamma upplevelser. Att de blir svårare att se klart och tydligt. Jag minns den första tiden. hur jag undrade om det någonsin skulle gå att leva igen. hur jag somnade med tårar i ögonen och undrade hur livet skulle kunna fortsätta. Varje morgon vakande jag - torkade spåren av tårarna, och genomlevde vardagen. Nya erfarenheter och intryck, skapar en distans till smärtan. Medvetna beslut om att försöka utveckla mig och mitt liv. Mycket händer utom vår kontroll - öde eller slump. Men många gånger finns det en viss makt - den vill jag använda. Sorg och smärta är hinder för lycka - man måste ta sig förbi hindret... Och hur stor sorgen än är - så är kärleken till personen alltid större... För sorg är kärlek. Sorg är lycka som har lämnat kroppen. Den gör ont, men den är ett bevis på att kärleken till någon är så stor att förlusten av personen skapar en smärtsam saknad. Därför det krävs mod att älska. För kärlek gör förlusten så mycket större. Jag försöker att minnas det vackra i det. Det får göra ont, men det vackra i sorgen är kärleken. Och kärleken dör aldrig.
Tiden och sorg suddar ut minnen. Redan nu, efter snart åtta år, är det så - minnena, bilderna är få, och de blir bara färre med åren. Jag minns knappt min mammas kramar... Och ändå tror jag att hon kramade mig ofta...
Kommentarer
Trackback