flisas

Snart är sportlovet slut. Jag har inte kläckt ur mig en enda gång "att det hade varit lättare att jobba", faktiskt inte ens känt det. Imorgon börjar jobb/skola/dagis igen. Få ihop möten, med träningar. Livet. vardagen. Linus gjorde mål på en innebandymatch idag. Lycka. Sverige förlorade OSfinlaen i hockey. Jag läste något (http://ud75.wordpress.com/), och kom att minnas ett möte vi hade på habiliteringen för ett par år sedan. Vi skulle få träffa en ny läkare - Linus var med. Hon var sen till mötet. Mötet tog ca tjugo minuter.  Frågorna haglade. Linus satt i knät till att börja med. Skruvade snart på sig.  Linus tröttnade efter ca 10... Han hörde varje ord som yppades och jag såg hans blickar på mig. Han var misstänksam, och med all rätt. Hans liv diskuterades över huvudet på honom och hans tillvaro beskrevs utifrån problem. Min kropp skrek att det var fel. Fel forum. Och även om det var sanningar som sades och tänkt som en hjälp, så kändes det fel. Jag gjorde ett verbalt övertramp. Jag berättade hemligheter - för någon som vi inte kände. Jag tummade på mina egna principer för hur man ska bemöta barn i samtal - på den plats där jag förväntade mig att de skulle vara bäst på att hantera barn och föräldrar. Borde det inte vara så att den instans i samhället som ska stötta och hjälpa barn med olika diagnoser också ska vara den som är mest professionella i sitt bemötande av dem? Man ska inte kunna skylla på stress - eller inhyrda läkare. De här barnen har redan fått utså för mycket... Och många gånger - deras föräldrar oxå. Att sitta på möten, att vrida på ett barns problem, att se saker som inte fungerar - att tro att man ska få hjälp, för att sedan inse att man ändå är väldigt ensam.
Ingen vill ha ett "annorlunda" barn, ingen vill behöva skämmas över sitt barn. Ingen vill att ens eget barn ska vara det som ställer flest frågor, skrika och skratta högst... Alla vill ha ett "lagom" barn - ett barn som är duktig på fotboll, omtyckt av kompisar, som sitter still i skolan och svarar på tilltal... Man vill att barnet ska utvecklas, blomma, få rötter och vingar... Man behöver hjälpas åt. Men det är svårt - dörrar är ofta stängda mellan habiliteringen/skolan/BUP. Man är ofta ensam... Föräldrar undrar ofta hur de ska orka - de måste orka. Det finns inget val. Vuxna sviker barn varje dag på skolor, i familjer, i vården och omsorgen. Det finns många vardagshjältar som gör fantastiska insatser - det gäller att träffa rätt personer... Det gäller att vi är många som orkar. Många som bryr oss. Att vi hjälps åt. Tar hjälp. Ställer upp. Det är många som sliter sitt hår för att få vardagen att fungera för sitt barn. Som vrider ut och in på sig själva. Klandrar sig själva. Som inte räcker till... för sitt eget barn... Det är en tuff känsla.