flisas

Det är lätt att falla i kommunikationshindersproblematiken...Att man befaller - för att få kontroll över en situation, att man ger råd - för att påverka, att förmildra - för att få barnet att känna sig bättre, ta bort smärtan, att förhöra - för att få reda på vad barnet gjorde för fel "vad hade du gjort honom då?", att distrahera - för att skydda barnet genom att byta ämne, att psykologisera - analysera beteendet gör att kunna förklara motivet "du gjorde nog så för att...", att sarkasmera - för att visa hur fel beteendet var genom att gå barnet att känna sig löjlig, att moralisera - för att visa barnet det rätta sättet, genom att veta allt...
Vi kommunicerar, utifrån våra värderingar, attityder och tankar. Genom ord, tonfall och kroppsspråk. Ibland är budskapet klockrent - alla tre kanalerna säger samma sak, ibland säger de tre kanalerna tre olika saker... "Jag är inte arg..." Säger rösten, medan kroppsspråket och tonfallet säger något annat... Lyssna aktivt. Lyssna efter känslor. Återspegla känslor. Leta efter alternativ och utvärdera konsekvenser. Följ upp. "Kommunikation är nyckeln till all mänsklig utveckling eftersom vi inte kan skapa oss själva förrän vi har blivit skapade - det vill säga sedda, bemötta och bekräftade - av en annan." (Anna Andersson) Alla törstar efter kärlek och bekräftelse - även de som är utmanande och upproriska.
Ja, imorgon är det föräldrakurs igen, förra gångens tema om kommunikation och kommunikationshinder, gav många tankar. Det är lätt att ge råd/förhöra/distrahera/psykologisera...
Och ibland är faktiskt precis det man vill göra - ge råd, ta över deras smärta, förmildra, få dem att tänka annorlunda nästa gång, vara snälla kompisar. Ibland kan det inte vara fel...? Eller?