flisas

Idag var jag en av de föräldrar som skrek på sina barn. Som inte orkade mer. Jag är inte stolt över det. Är jag mänsklig? Jag vet inte när det gick snett idag. Kanske var det när smällarna ljöd på jobbet. När jag fick ta hand om killarna som hade bråkat på en lektion... Eller när jag läste Carolinas fina dödsruna i tidningen. Eller när Sigge vägrade att gå hem från dagis - bildade hög. Och jag böjde mig ner för att lyfta upp gelehögen - och det smärtade i ryggen så att det svartnade för ögonen. Eller när jag insåg att Myggan hade bitit sönder Klaras gympabyxor och kompisens vante... Eller när diskmaskinen var full med ren disk, och diskbänken full med smutsig. Eller när jag insåg att vi kommer hem vid halv åtta ikväll, och då är det ingen som hinner och orkar laga mat - jag var tvungen att laga mat innan jag skjutsade till innebandyträningen. Eller när jag inte fick tag på Anders, när jag behövde styra upp kvällen. Eller när jag såg Myggan utanför tomten... När Linus fotbollskläder skulle packas och gympaskon var borta... Jag vet bara att jag inte orkade längre. Skriket kom. Tryck över bröstet. Jag ville vråla ett vårskrik... Gå i ide. Vila. Styra upp.
Barn ska få kärlek, mat, och omvårdnad - och helst vill vi skydda dem från all världens olycka och besvikelser. Vi föräldrar ska helst vara robotar - vi ska helst inte vara ledsna, arga, trötta eller ilskna... Vi ska inte genomgå kriser, eller ens ha en dålig dag. Tänk om någon ser oss?
Barnen är en del av mitt liv. Mest på gott - men ibland på ont. De delar mitt liv, och jag finns med i deras. En dag ska de klara sig utan oss föräldrar. Livet är ibland svårt - kantat av ledsamheter, besvikelser och sorg. Föräldrar kan tappa tålamodet, orken och koncentrationen.
Jag genomgick inget föräldratest innan jag blev mamma. Ingen kollade om jag var lämplig. Och även om det hade gjorts ett test hade man inte kunnat förutse hur mitt liv skulle bli - vad jag skulle gå igenom, och vad som skulle påverka mig senare i livet. Om jag skulle ha ett jobb - eller vara arbetslös. Om jag skulle vara frisk - eller sjuk. Om jag skulle ha tid, ork och pengar för att vara den perfekta föräldern...
Jag har förändrats sedan jag fick mitt första barn... Jag har varit med om saker som har påverkat mig. Jag lyckas inte alltid vara perfekt. Jag är inte alltid lugn, harmonisk och tålmodig. Jag skriker ibland på mina älskade barn - ibland till och med utan att det är speciellt befogat. Ibland är det inte deras fel. Inte mitt heller. Troligtvis vårt. En massa omständigheter. Jag orkar inte alltid göra rätt. Det är inte rättvist. Inte mot barnen. Inte mot mig. Inte mot oss. Vi gör oss inte rättvisa.
Vad vet vi om föräldern som sitter mittemot oss på utvecklingssamtalet, eller föräldern som tappar tålamodet i affären när barnet lägger sig ner och skriker? Vad vet jag om förälderns dag? Liv? Vem är jag att döma?
De flesta föräldrar är överens... Barnen är det viktigaste vi har. Vi vill ge dem det bästa. Vi vill att de ska vara lyckliga. Att de ska känna sig trygga och vara glada. Vi vill att livet ska vara som på facebook - god mat, ett glas vin i förgrunden, en fin klänning på en sommaräng eller en skiddag i strålande sol. Men barn klarar nog att vi föräldrar är mänskliga? Om vi förklarar. Och lyssnar. Jag hoppas det. Och jag vet att mina barn ger mig en chans till - och man får hoppas att andra också gör det... Att vi inte dömer varandra för hårt när vi inte orkar...
Idag orkade jag inte. Imorgon är en annan dag...