Kaos när man kommer hem. Det bidrar inte till att jag blir en bättre, mer tålmodig förälder/matte/hustru. Då kommer alla känslorna på en och samma gång... Åt alla håll. Samtidigt. Hunden, som är roten till kaoset - blir rädd - men jag inser också att hon egentligen inte är roten, det är vi, bristen på uppmärksamheten... Jag ska hämta killarna/laga mat/gå dn runda... Och sen på föräldrakurs med förhoppningen att bli en mindre reaktiv förälder, en mer harmonisk förälder. Bli lite mer den jag var - eller den jag tror att jag var. Eller lite mer den jag vill vara. Lite gladare. Vi fick höra dikten av Barbro Lindgren, mitt lilla barn. Tänk vad många tankar man har haft om hur man vill vara/hur man inte vill vara/hur andra är...