Tankar...
Jag försöker, och ibland lyckas jag, att vara en respektfull förälder. Men ibland faller jag tillbaka på invanda mönster och säger sånt jag inte menar, sånt jag inte borde säga och sånt som inte ens betyder något på riktigt, som bara slinker ur mig. Sånt dom jag säkert inte skulle säga till någon annan... Tex att jag blir trött på dem för att det ligger saker överallt, eller för att de lejer lite väl högljutt eller avbryter mig när jag pratar... "Jag blir så trött på dig!" Ibland, och jag önskar att det var oftare, svarar de: "Jag blir faktiskt också lite trött på dig!" Bara för att vi är vuxna får vi inte vara respektlösa och taskiga...
Precis det här skrev "vilda barn" (http://hostlycka.blogspot.se/?m=1) om. "Många av oss säger bara saker, utan att tänka på vad de faktiskt betyder. "Jag blir så trött på dig!" Vad är det för en hemsk sak att säga? Hur tolkas det i ett barns huvud? Det är inte "jag blir så trött när jag håller på och städar och du stökar till" utan "jag blir så trött på DIG".
Jag blir så glad när mitt barn svarar mig, när han berättar hur han känner, när han påminner mig om att jag inte är perfekt, eller den enda som har rätt att tröttna och klaga. "Jag är lite ledsen för jag är arg på dig mamma", kan han säga. Eller "jag har ingen lust att vara med dig just nu mamma, när du är så där." Vilken gåva det är, tänker jag, att jag har den här relationen med mitt barn. Att han vet att han kan säga sånt till mig. Att han har det förtroendet för mig. Jag vet inte, det gör mig liksom sprickfärdig av kärlek och lycka när säger sånt till mig. Och så pratar vi om det, om varför han är arg, och ibland vill han vara arg en stund, för att sedan komma till mig och säga att argheten har gått bort. Älskade, älskade barn. Jag hoppas att det fortsätter så, att han när han är i tonåren kan fortsätta att påminna mig om när jag är orättvis, oresonlig och dryg."
Kommentarer
Trackback