flisas

Ge mig ett s. Ge mig ett e. Ge mig ett m. Ge mig ett e. Ge mig ett s. Ge mig ett t. Ge mig ett e. Ge mig ett r. Men först. Tankar. Reflektioner. Över året som har gått. De senaste dagarna har varit fyllda av reflektioner. Tankar över det gångna året, men oxå tankar inför nästa år. Mitt första år som förstelärare. Kanske det sista.Nu ska nya utses. Jag får söka igen - men kommer jag att göra det? Jag vet inte. Är det värst att kollegor tittar snett? Årets som har gått har varit slitsamt och pressat men framför allt framgångsrikt, utvecklande, givande och inspirerande för mig. Jag har inte sedan lärarutbildningen läst så mycket forskning, rapporter, blogginlägg, FB-diskussioner och debattartiklar med fokus på pedagogik och skolutveckling. Jag har önskat forum på skolan där detta kan diskuteras - det finns flera arenor på nätet. Jag har skrivit blogginlägg för att ventilera min frustration och mina tankar, jag har deltagit i diskussioner på sociala medier. Relationer är viktiga för lärande. Jag anser väl att jag kan skapa en god relationer till de flesta eleverna, att jag skapar ett hyfsat gott klimat i klassrummet för de flesta eleverna - men för att lyckas behöver eleverna även ha god relation till kunskapskrav och centralt innehåll - de ska vara trygga i vad som bedöms. Där finns det en stor utvecklingspotential. De sista veckorna har det rått febril verksamhet på skolan. Vi har slutfört kurser. Jagat elever. Betygsatt. Eleverna vill veta. Det brinner i knutarna. Aldrig tidigare under läsåret har eleverna varit så mottagliga för feed-back och motiverade att prestera. Skarpt läge. En sista chans. Jag försöker varje år att skapa denna känsla så tidigt som möjligt men det är en svår balansgång då jag hela tiden vill vara uppmuntrande, positiv och visa en tilltro till elevernas förmåga att lära sig och utvecklas. Troligtvis underskattar jag ärligheten och överdriver de uppmuntrande orden vilket får konsekvensen att eleverna blir passiva och tänker att det löser sig på något sätt. Den formativa bedömningen är viktig. Att utveckla den. Att synliggöra den. Vi hade ett program som skulle visa elever och föräldrar såväl den summativa som formativa bedömningen. Men käppar i hjulen har gjort att vi är få som använder den - och föräldrar och elever kan inte komma åt den bedömningen jag gör, vilket gör det svårarbetat. Tidskrävande. I skolan kommer tyvärr ofta elever undan genom att vara tysta och inte erkänna att de inte har förstått tills det ställs på sin spets och det är dags för de summativa betygen. Jag ska försöka synliggöra lärandet i klassrummet ännu tydligare till nästa år - genom kamratrespons tex och aktivera eleverna mer som ägare av sin lärprocess genom att lägga tid och fokus på den feed-back som de får av mig och andra. Jag behöver hitta vägar att synliggöra den formativa bedömningen.
Jag kommer fortsätta med exakt samma sak om jag inte ansöker om vidare förstelärartjänst. Jag vill utvecklas. Tänka vidare. Reflektera.
Nu. Vad blir det? Jo, semester. Den kunde börjat bättre. Nu börjar den med besvikelse. Sjukdom. Linus vaknade sjuk idag. Det blir inget Ekö på midsommar. Åtminstone inte imorgon. Barnen har längtat. Vi har längtat. Antiklimax. Liksom den hemmagjorda snapsen i strupen. All mat som är inhandlad blir olagad. Midsommarkläderna, som visserligen inte är strukna, förblir ostrukna (och nä, de hade nog inte blivit strukna ändå...) Kransen kommer inte att bindas, och dansen förblir odansad.
Idag har vi varit på djursjukhuset med båda hundarna. Kenzo fick behandling för sina fistlar. Myggan mätte trycket - som var lågt idag. Vi drar ner på medicinen lite. Jag har kört uppletande med henne - hon är duktig. Ett spår i förgår - och jag inser att det inte är något fel på hennes luktsinne.