flisas

Åtta år... Av oändlig saknad. Hon var allt för mig, för vår familj, för många av våra vänner - alla litade vi på henne,. Hon fixade. Hon ordnade. Hon samlade. Hon förenade. Hon gav mig kärlek. Oss kärlek. Så många kärlek. Ovillkorligt. Förutsättningslöst. Människor och djur. Svart som vit. Liten som stor. Hon tröstade mig - satte plåster på skrubbade knän när jag var liten och fick själen att svida mindre när jag blev större. Hon skrämde iväg sagornas monster när jag var liten, och lärde mig att hantera verklighetens monster när jag blev större. Hon hjälpte mig och gav goda råd. Hon hade alla svar. Hon ställde upp. I vått och torrt. För mig. För min familj. För oss. För många.
Idag när jag satt på gräsklipparen kom en vithårig tant med rullator mot mig. För ett ögonblick trodde jag att det var mamma. Mina ögon fylldes med tårar. Kanske kunde det vara mormor? Men det är två år sedan hon kom gående till oss - hennes ben bär henne inte så långt längre. Det var svårt att se... Tro. Önskan. Längtan. Åtta är av saknad. Av längtan. Evigheten... Aldrig mer... Hon fattas mig - det skär i bröstet. För alltid...
Jag tänkte att jag skulle plocka en bukett blommor och sätta på hennes grav - men jag har inte hunnit idag. För en stund fick jag dåligt samvete - sedan tänkte jag att mina mamma inte brydde sig om det, sån var hon. Och dessutom vet hon att jag aldrig har gillat att plocka blommor... Varken då - eller nu...