15/10; onsdag
Petra Kranz Lindgren (http://petrakrantzlindgren.se/) skrev igår ett inlägg som träffade mig rakt i hjärtat: "”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”"
Sigge ändrar sig... Min irritation stiger upp och jag hamnar lätt på "hans nivå" i min argumentation. Jag blir inte den pedagogiska, och förstående och förklarande, mamma som jag egentligen vill vara. Jag blir frustrerad. Men tänk vad jobbigt det måste vara för mitt barn - att ändra sig hela tiden, att inte veta vad man vill, att bli osäker och vackla i sina beslut... Och dessutom ha en mamma som blir irriterad, frustrerad och oändligt trött... Det han behöver är ju förståelse, en mamma som kan klä hans frustration och beslutsångest i ord. Han vill ha varm välling - men ändrar sig när han kommer upp i sängen och vill ha kall. Eller det nya nu - mjuk välling? Vad är mjuk välling? Han tror att han vill gå rundan med Myggan, men ändrar sig när vi har kommit halvvägs och vill cykla...
Ibland, ganska ofta, kan jag också vackla i beslut. Ånga beslut. Och då vill jag ha förståelse... Jag vill att någon klappar på mig och säger att de förstår att jag velar, jag vill att de säger att de förstår hur jobbigt jag har det just nu när jag varken vet ut eller in. Jag vill att någon lyssnar.
Som mamma säger jag ofta något i stil med att "det var du som valde, nu är det för sent att ångra sig..." - kanske hade hans besvikelse kunnat lindrats något om jag visade respekt och förståelse. kanske behöver han ingen förklaring - utan mest förståelse och respekt för de jobbiga känslor som finns inuti honom just nu... kanske lär han sig att benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor om jag hjälper honom att sätta ord på dem? Jag vill ju hjälpa honom att på sikt kunna uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra...
Idag när jag hämtade Sigge på dagis - frågade fröken om han alltid var lika glad. Han är oftast glad. Men vi hann knappt ut från gården innan han bröt ihop för att han inte skulle få följa med på varken Klaras fotboll eller Linus innebandy... Besvikelsen gick dock över ganska fort. Och nu sitter han jämte mig och tränar på att rita S.
Min fot är fortfarande svullen, men den gör mindre ont idag. Ett steg i rätt riktning!
Sigge ändrar sig... Min irritation stiger upp och jag hamnar lätt på "hans nivå" i min argumentation. Jag blir inte den pedagogiska, och förstående och förklarande, mamma som jag egentligen vill vara. Jag blir frustrerad. Men tänk vad jobbigt det måste vara för mitt barn - att ändra sig hela tiden, att inte veta vad man vill, att bli osäker och vackla i sina beslut... Och dessutom ha en mamma som blir irriterad, frustrerad och oändligt trött... Det han behöver är ju förståelse, en mamma som kan klä hans frustration och beslutsångest i ord. Han vill ha varm välling - men ändrar sig när han kommer upp i sängen och vill ha kall. Eller det nya nu - mjuk välling? Vad är mjuk välling? Han tror att han vill gå rundan med Myggan, men ändrar sig när vi har kommit halvvägs och vill cykla...
Ibland, ganska ofta, kan jag också vackla i beslut. Ånga beslut. Och då vill jag ha förståelse... Jag vill att någon klappar på mig och säger att de förstår att jag velar, jag vill att de säger att de förstår hur jobbigt jag har det just nu när jag varken vet ut eller in. Jag vill att någon lyssnar.
Som mamma säger jag ofta något i stil med att "det var du som valde, nu är det för sent att ångra sig..." - kanske hade hans besvikelse kunnat lindrats något om jag visade respekt och förståelse. kanske behöver han ingen förklaring - utan mest förståelse och respekt för de jobbiga känslor som finns inuti honom just nu... kanske lär han sig att benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor om jag hjälper honom att sätta ord på dem? Jag vill ju hjälpa honom att på sikt kunna uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra...
Idag när jag hämtade Sigge på dagis - frågade fröken om han alltid var lika glad. Han är oftast glad. Men vi hann knappt ut från gården innan han bröt ihop för att han inte skulle få följa med på varken Klaras fotboll eller Linus innebandy... Besvikelsen gick dock över ganska fort. Och nu sitter han jämte mig och tränar på att rita S.
Min fot är fortfarande svullen, men den gör mindre ont idag. Ett steg i rätt riktning!
Kommentarer
Trackback