flisas

Söndag. Regn. Vi samlades i gympasalen - hela familj, delar av Jönssons slöt upp - och spelade innebandy, tränade gymnastik, skrattade. Hade kul. Vi har ätit pannkakor. Myggan och Anders är på golfbanan. Jag ska försöka formulera några av mina tankar. Det är så många i mitt huvud. En del strukturerade. Andra mindre sammanhängande. De handlar om samma sak, eller helt olika... Jag gillar mitt jobb. Jag är stolt över att vara en del av skolan. Jag känner glädje när jag går till jobbet. När jag möter mina elever. Jag ser inte skolan som ett problem. Men den skapar stundtals frustration. Att inte kunna hjälpa på det sättet jag anser vara bäst, pga tidsbrist , pengar eller resurser... I debbaten hör an hur lärar träffar elever som svär åt henne, ber henne dra åt helvete, spottar på henne, som blir klassens clown för att höras - en pajas som inte längre kan stå med rak rygg utan kommer krypande, gråtande till sina kollegor efter lektionen. Dag in och dag ut. Jag möter inte dem, men jag hör dem. Vems är felet undrar alla... När blev det så här? Är det kommunernas fel? Björklunds fel? Sossarnas fel? Lärarstatusens fel? Birro frågar det enda rätta (http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/forst-och-framst-foraldrarnas-ansvar/) "Vad är det för ett samhälle vi skapat i vår frihetliga iver att lösgöra alla människor ifrån alla givna sanningar? Vilket samhälle får vi om vi framför varje barn dumpar en samling redskap och nycklar och sedan ber dem sätta ihop dem efter eget huvud? När gjorde Sverige sig av med alla gemensamma värdegrunder? Ett land utan sanning blir ett land av inbillat fria individer. Vår drift att avsäga oss allting har skapat ett land där alla drivs av sin egen lag, sin egen vilja, och där varje försök att beskriva hur den något större bilden ser ut, varje försök att lyfta blicken, förpassas ut och bort. Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: "Although my home has been broken, it's the best home I ever had". Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna. Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn."
Jag är förälder - det kommer jag alltid att vara. Jag är lärare. Jag kommer troligtvis vara lärare ett tag till, även om jag börjar inse att jag kanske har någon slags kris, kanske är det dags att sadla om? Jag läste vad Gustav Fidolin skrev, och jag hoppas att han håller sitt löfte: "Jag vet att läraruppdraget idag inte har de bästa förutsättningarna. Hade allt varit bra med skolpolitiken hade jag stannat i mitt klassrum. Men jag vill göra mitt för att lärare ska få tid för sitt arbete och en lön som värderar yrket som ett av de viktigaste vi har. Jag vill inte att alla som söker till lärarutbildningen ska komma in, utan att många ska vilja jobba med detta det mest spännande av alla yrken." Jag hoppas att han kommer skapa förutsättningar för att lärare ska få vara lärare. Att de ska vilja vara lärare. Jag hoppas att han håller vad han lovat, att: "Man ska tidigt få de grundkunskaper man behöver, för att senare kunna tillgodogöra sig andra ämnen. Det ger elever som mår bättre, och mer trygghet i skolan." Jag tror på skolan. Jag tror på mina elever. Jag tror på mig. Och jag hoppas att jag får fortsätta tro.