25/9; torsdag
Det är mörkare nu. Hösten kom. Frost på marken. Regn från himlen. Mörkrets sänker sig. Energin tryter. Det har gått en dryg månad nu. Det börjar kännas. För en del mer än för andra. Många är fulla av ambitioner efter sommarlovet - har tankat energi under sommarens lata dagar. Hoppas på förändring. Hoppas att de ska orka. De möter verkligheten. Den övermäktiga. De har varit med om det förr. Känner igen situationen. Vi ser dem, men lyckas inte fullt upp nå dem. Ser dem kanske för sent. Lyckas inte anpassa eller sätta in rätt stöd i tid. Möter inte deras behov och har inte rätt resurser för att övertyga och hjälpa dem. Mörkret och hopplösheten har redan slagit rot i dem.
Vi kan se tecken. Vi ursäktar oss med att vi inte hinner, att vi saknar resurser, kunskaper, förmåga... Skolans skyldighet är tydlig - varje elev ska genom anpassning klara målen. Det är lätt att skylla på något annat, någon annan. Tidiga insatser och anpassningar kan göra att vi tjänar både tid och pengar - och lidande. En ganska enkel ekvation. Och vi måste hjälpas åt. Det är lätt att döma. Tro att man ser, att man har bilen klar för sig. Men man vet väldigt lite om hur andra har det, hur andra familjer har det. Vi måste utgå från att barn vill göra det bra, att de gör sitt bästa. Att föräldrar vill sina barn väl, att de försöker fatta kloka beslut. Vi måste hjälpas åt att fajtas. Vi måste hjälpas åt att orka. Bära varandra.
Idag vabbar jag - vi fick hämta Sigge igår med feber. Idag är han pigg igen. Spelar bandy, leker med den lilla katten, som vi fortfarande inte har hittat ägaren till, bygger banor... Klara meddelade just att hon kom i mål först på skoljoggen (i helgen deltog hon på musikmilen och sprang på 53 minuter). Linus frågade innan de gick om jag trodde att hon skulle vinna, och om han skulle komma sist... Myggan har varit hos veterinären med sitt öga och jag har hunnit titta på en teater med min nia.Och ätit stekt äggmacka till lunch.
Vi kan se tecken. Vi ursäktar oss med att vi inte hinner, att vi saknar resurser, kunskaper, förmåga... Skolans skyldighet är tydlig - varje elev ska genom anpassning klara målen. Det är lätt att skylla på något annat, någon annan. Tidiga insatser och anpassningar kan göra att vi tjänar både tid och pengar - och lidande. En ganska enkel ekvation. Och vi måste hjälpas åt. Det är lätt att döma. Tro att man ser, att man har bilen klar för sig. Men man vet väldigt lite om hur andra har det, hur andra familjer har det. Vi måste utgå från att barn vill göra det bra, att de gör sitt bästa. Att föräldrar vill sina barn väl, att de försöker fatta kloka beslut. Vi måste hjälpas åt att fajtas. Vi måste hjälpas åt att orka. Bära varandra.
Idag vabbar jag - vi fick hämta Sigge igår med feber. Idag är han pigg igen. Spelar bandy, leker med den lilla katten, som vi fortfarande inte har hittat ägaren till, bygger banor... Klara meddelade just att hon kom i mål först på skoljoggen (i helgen deltog hon på musikmilen och sprang på 53 minuter). Linus frågade innan de gick om jag trodde att hon skulle vinna, och om han skulle komma sist... Myggan har varit hos veterinären med sitt öga och jag har hunnit titta på en teater med min nia.Och ätit stekt äggmacka till lunch.
Kommentarer
Trackback