flisas

Dagarna går i ett... Jag är inte bara mamma. jag är ju lärare också. Och förstelärare. Och ibland ifrågasätter jag det själv. Vad är det som gör att jag har fått det uppdraget? Jag är ju inte bättre än någon annan? Det finns inga tydliga riktlinjer för vem som blir förstelärare. Jag har suttit och rättat ikväll, precis som många andra lärare gör på sin förtroendetid - mellan spättastekningen, bäddning av nerkissad säng, läsning av Linus läxa och lekplatshäng... Lyckas mina elever bättre än andra? För att jag är förstelärare? Eller borde det vara så? Tvivel. Fartblindhet. Att vara lärare - och förstelärare - kräver så mycket, förpliktigar... Jag tvivlar ibland på min egen förmåga och legitimitet. Det är lätt att brottas ner av Jante, tryckas ner... Av mig jälv i första hand - och av andra i andra och tredje hand. Jag rannsakar mig själv, som jag alltid har gjort - när en lektion inte känns bra, när eleverna inte skriver så bra som jag trodde på provet, när eleverna inte är motiverade... Jag tycker att jag har gett dem förutsättningar... Jag tar det till mig. Jag försöker hitta lösningar. Jag är ju kreativ. Effektiv. Lösningsorienterad. Jag vill alla väl. Vill att alla ska lyckas utifrån sina förutsättningar. Läser forskning. Läser vad kollegor runt om i landet, runt om i världen skriver, för att driva min egen utveckling framåt - och på så sätt mina elevers utveckling framåt. Är det tillräckligt? Gör jag tillräckligt? Som lärare? Som förstelärare? Utvecklingslärare? Det är klart att debatten på sociala medier om förstelärare och andrelärare skapar prestationsångest - jag vill visa mig värdig. Samtidigt som jag inte vill vara mer än någon annan. Hur mycket duktigare - hur mycket skickligare ska en förstelärare vara? Vilka förväntningar finns bland kollegor - jag vet ju vilka förväntningarna är i mitt eget huvud... Vi ska arbeta kollegialt. Samarbeta. Varför ska jag då ha mer betalt? Vi ska ju göra det tillsammans?
Jag försöker tänka på att jag har fått tjänsten. För det jag har gjort. Jag vet vad jag vill. Jag vill utveckla. Skapa samarbete. Hitta former. Jag antar att man kan vända på det... Varför skulle jag inte vara förstelärare? Det är inte jag som har bestämt det. Det är någon som tycker att jag gör det bra. Att jag är tillräcklig... Ni som har läst ett tag vet att jag har en del åsikter om försteläraruppdraget - men de behöver jag ju inte skriva igen... Imorgon presenteras de "nya" förstelärarna på skolan. Jag hoppas att försteläraruppdraget ger möjlighet att tillsammans med andra utveckla skolan. Det räcker så. Det vore bra. Det vore kul! Man "blir" inte förstelärare för att någon annan är sämre. Man blir inte förstelärare för att göra någon annan sämre...
Biologiprovet som jag rättade idag - kommer eleverna få titta på igen. Hjälpas åt att förbättra. Lämna in igen. Jag vet att inte många var nöjda med sin prestation - det kan finnas många anledningar till det. De är inte vana vid läxa. Vid prov. De hade fler läxor. ... Jag vill att de lär sig något av provet. Lär sig att det lönar sig att plugga. Förstå. Hjälpas åt. Samarbeta.
Många gånger har jag sett elever stå i korridoren efter ett prov och diskutera frågor direkt efter något prov. Ofta har jag tänkt att det är just då som de lär sig allra mest - de vet vad de borde kunnat och de erövrar det i diskussioner med andra. Just denna formativa process vill jag försöka komma åt när jag låter mina elever göra samma prov två gånger med några dagars mellanrum. De kommer, troligtvis, denna gång att få hjälpas åt vid det tillfället också. Jag kommer dela in dem två och två och jag kommer tala om att de kommer få möjlighet att utveckla sina svar en gång till. De kommer få en penna i annan färg för att jag tydligt ska se vad de har gjort för ändringar. Fortfarande är jag på utvecklingsnivåstadiet i den här tanken, och förfarandet kommer kanske att ändras. Det kommer att utvärderas. Och förhoppningsvis kommer eleverna att lära sig av det...