flisas

Det är konstigt att man kan känna sig så malplacerad på ett ställe som har varit som ens andra hem... 

Jag har ingen hund som glänser.

Få känner igen mig. Få vet att jag kan. Att jag har lyckats. 

En tjej kom fram till Ingemar och ville ha hjälp, jag stod jämte och kunde ju inte låta bli att öppna munnen. Kommentera. Försöka hjälpa. Hon tittade på mig som om jag kom från en annan planet... Det handlade om tajming. En position som var bra, som kunde bli bättre. Hon ville inte att hunden skulle flytta om, men belönade steget fram. Plötsligt kände jag hur spännande det var. Hur kul det var att peta. Diskutera. Utvecklas tillsammans. Hjälpas åt. Timme ut och timme in. Traggla. Finslipa. 

Jag förstår henne... Hon visste ju inte vem jag var. Vet inte hur många timmar, dagar och år jag har vigt åt hundträning. Hur många tårar och hur många skratt hundträningen har skänkt mig. Hur många hundägare jag har hjälpt genom åren. Hur många elittävlingar jag har deltagit på...

Idag var jag en främling på min egen arena. 

Idag kände jag mig som dn nybörjare.