flisas

Ledig torsdag. Pyjamasbyxor. Tofs. Uppletande med hunden - i ljus. Läser saga för Sigge, spelar med i rollleken när Vipers möter Ryd... Städar. Tvättar. Pannkakslunch. Och sedan gör jag mig i ordning. Tar på mig ett par andra byxor, hyfsar till svansen och smörjer upp ansiktet - hämtar Linus och åker till ögonmottagningen. För 29:e gången - 27 gånger av de 29 har vi träffat samma person. Linus gör så gott han kan - jag är inte längre nervös för det. Hans vänsteröga är sämre än det högra. Så har det nog alltid varit. Och under årens lopp är det mycket som har diskuterats. Allt från "han är nog blind", till skelning och hjärnsynskada - det enda faktumet är en översynthet och skelning. Nu var det sista gången vi besökte ögonmottagningen nu blir det "vanlig" optiker i fortsättningen.
Ibland tänker man på hur det kunde varit. Hur mycket värre det kunde varit. Men också varför det blev som det blev... Ibland känns det som förbjudna tankar - hur hade livet sett ut, hade någon varit lyckligare om det hade varit på något annat sätt? Skulden väger tung på axlarna. Man försöker tränga bort tankarna. Det är som det är... Det är vad man gör det till? Man sörjer något man inte fick. Men man fick ett annat. Och ingen kärlek är större än den till sina egna barn. Det handlar inte om barnet. Det handlar om livet, och om den person som man själv inte blev... Att livet inte blev som man hade tänkt - att man tvingas bli någon man inte visste att man var. Och kanske blev det till och med bättre? Kanske har jag lärt mig mer än vad jag hade gjort annars? Kanske blev jag en bättre mamma - en bättre människa - ett bättre jag? Men det blir jag först om jag får tänka de förbjudna tankarna. Reflektera över dem. Sätta dem i sammanhang. När jag känner medkänsla med mig själv - då kan jag vara tolerant mot andra...