flisas

En helg i Stockholm - med bror med familj. Pappa och Marianne var med. Lite mindre ångest. Allt gick bra.Halva julen är avklarad. När vi kom hem hade det varit inbrott i pappas grannes hus... Jag har just lämnat Klara i stan - hon fixar några julklappar innan innebandyträningen. Ute är det vårkänslor - trots julen. Jag lyssnar på Stiftelsens "Lilla mamma":
"Timman är slagen när tårar nu gått kära vän
En skål mot din gravsten och snart får jag se dig igen
Julen är här å bara då,
Kan jag minnas dig som igår
Saknar dig så
Lilla Mamma du får inte gå
Vi samlas vid Philips i en både stora och små
Handsjön är kall nu men värmen från dig den består
Julen är här å bara då
Kan jag minnas dig som igår
Saknar dig så
Lilla Mamma
Snön bara faller ner å jag
Faller med den
Ett liv är så mycket mer som du sa
Mer än blå
Mer än blå
Julen är här å bara då
Kan jag minnas dig som igår
Jag saknar dig så
Jag kommer ihåg
Många löften som blev stora sår
Du älskade så
Men Lilla Mamma du gick ändå"
Lilla mamma - hon gick ändå. Det var inte så det skulle vara. Löften blev sår. Jag faller. Jag minns henne - men är rädd både för att minnas - och glömma... Jag faller. Plötsligt. Utan förvarning. Trots att jag lovar mig själv att aldrig göra det igen. Jag har lovat att aldrig mer känna efter. Inte nu. Inte någonsin. Det räcker med gångerna jag har fallit. Jag ska klara det. Vara stark. Fortsätta leva. Aldrig stanna upp. Om jag känner efter kanske jag inte reser mig igen... Om jag andas kanske hjärtat går sönder - och då kanske man inte kan laga det igen? Jag håller andan. Några minuter till. Några år till. Fokusera. Titta inte åt sidorna. Inte tänka efter. Inte känna efter. Överlev! Bocka av listorna - en sak i taget. Tänk inte på hur mycket hon fattas! Tänk inte! Var stark. Stanna inte upp. Le. Jag vill aldrig glömma henne. Jag vill inte att barnen slutar att fråga om henne. Jag vill att de ska minnas henne - men hur ska de göra det? De var så små - och Sigge var inte ens född. Men orden gör ont. Det gör ont att få dem att minnas - det som de inte ens känner. Mamma skulle inte dö. Det är så fel. Det var ett misstag. Och jag kan inte falla - för det finns ingen mamma som tar emot mig. Så jag biter ihop. Ett tag till. Kanske släpper jag ut lite i taget. Vi får se...
Det är som det är. Och jag vet inte längre hur jag ville att det skulle vara. Jag vet inte längre vad som är normalt. Jag vet bara att saknaden gör sig påmind. Att det aldrig blir som det var tänkt...