30/1; fredag
I måndags uppmärksammades Klaras och Lovas insats till cancerfonden på "Fråga doktorn". Farmor hade skickat in. Idag kom Smålandsposten och ville göra reportage.
Precis innan de kom hade jag varit på vårdcentralen med Sigge - han har två stora, hårda knölar på foten. Det ska kollas upp ytterligare på barnkliniken, kanske en röntgen. Och prover ska tas.
I onsdags ringde kommunen och erbjöd mormor plats på Kinnevaldsgården. Vi tackade ja - platsen finns från söndag. Snabba ryck. Lite att göra nu... Och så läste jag det här idag av Micke Gunnarsson (http://mickegunnarsson.com/2015/01/en-aldres-vadjan-till-hemmet/); en äldres vädjan till hemmet:
"Detta lilla brev kommer kanske ifrån en farmor eller en morfar, eller kanske en gammelfarafar eller en syster….
”Detta lilla brev skulle jag bara vilja att ni läser på äldreboendet innan jag flyttar in.
Jag kommer att ha svårt att äta vid bordet. Jag kommer att behöva hjälp att torka mig om munnen för jag märker inte alltid själv då jag dreglar. Det bara blir så. Mina händer skakar och det blir liksom lätt knas, en del mat kommer att hamna på golvet. Jag förstår om ni tycker det ser otäckt ut och att det är jobbigt men jag kan inte rå för det. Hoppas ni har överseende med detta och även torkar min mun med värdighet. Jag är en vuxen människa. Men jag behöver hjälp.
Jag kommer att behöva hjälp på dass. Jag förstår om detta känns jobbigt för er kära vänner men jag lovar att det känns nog än mer jobbigt för mig. Det är inte kul att vara oförmögen att torka sig själv där bak. Jag måste även säga, även om det tar mig emot, att ibland kommer jag inte hinna till dass alls. Och då ber jag er än mer att möta mig med värdighet. Vi kan väl bara se till att få det överstökat utan några direkta kommentarer. Vi kan väl tillsammans hoppas på att det går bättre nästa gång. Och jag vill återigen påminna er om att jag fortfarande är vuxen, säkert så pass att jag skulle kunna vara er egen förälder.
Ibland vet jag inte riktigt vem eller vart jag är. Mina barn har berättat detta för mig, för jag märker inte det själv. För mig är det liksom verkligt då jag plötsligt sitter i en båt i svarta havet och sjunger sånger med Tommy Körberg. När jag befinner mig i denna bubbla så lova att inte förlöjliga mig. Jag vet att det kan tyckas verka fjantigt eller galet, men för mig är det inte det. Min hjärna kopplar liksom bara lite annorlunda nu för tiden. Jag skulle hellre önska att ni möter mig där jag är just då, kanske vill du prata med Tommy. Han är en hyvens karl!
Det var nog allt…
Nej en sak till! Eller två!!
Ibland vill jag vila och ibland vill jag det inte. Jag skulle uppskatta om ni respekterade detta. Kanske har ni vissa rutiner hur det brukar vara, men jag tänker att om jag inte är trött så sitter jag hellre och pratar med mina nya vänner än att ligga själv i sängen. Kan även berätta att jag älskar att dansa, så det vore också snällt om vi kunde ordna någon gång. Vi kan väl i alla fall försöka.
Jo jag ser dåligt också! Så jag skulle önska att ni har lite uppsikt på mina glasögon. Jag minns inte riktigt själv att tvätta de om dagarna. Vore jätte snällt om ni ville hjälpa mig då och då med detta.
Och så till sist….jag är gammal …men inte döv. Prata med mig som ni gör med era andra kollegor. Lagom volym och så på ett vuxet sätt. Jag är inget barn längre. Även om folk runt omkring kan tro detta ibland. Jag kan förstå dem, men jag ber er ändå att tänka på detta.
Så detta var nog allt för nu. Ser fram emot att få flytta in till er alla. Ska bli så kul. Mina barnbarn har skvallrat om att ni som jobbar där ibland skriver på Fäsbok, eller vad det heter, om hur ni upplever att jobba på boendet. Kan tänka mig att det är vackra ord!
Vi ses snart…jag kommer på torsdag!
Tack för mig."
Ett par sammanträffande. Livet knyts ihop. Och nu ska vi slänga i oss lite ugnspannkaka, innan Klara ska rida.
Precis innan de kom hade jag varit på vårdcentralen med Sigge - han har två stora, hårda knölar på foten. Det ska kollas upp ytterligare på barnkliniken, kanske en röntgen. Och prover ska tas.
I onsdags ringde kommunen och erbjöd mormor plats på Kinnevaldsgården. Vi tackade ja - platsen finns från söndag. Snabba ryck. Lite att göra nu... Och så läste jag det här idag av Micke Gunnarsson (http://mickegunnarsson.com/2015/01/en-aldres-vadjan-till-hemmet/); en äldres vädjan till hemmet:
"Detta lilla brev kommer kanske ifrån en farmor eller en morfar, eller kanske en gammelfarafar eller en syster….
”Detta lilla brev skulle jag bara vilja att ni läser på äldreboendet innan jag flyttar in.
Jag kommer att ha svårt att äta vid bordet. Jag kommer att behöva hjälp att torka mig om munnen för jag märker inte alltid själv då jag dreglar. Det bara blir så. Mina händer skakar och det blir liksom lätt knas, en del mat kommer att hamna på golvet. Jag förstår om ni tycker det ser otäckt ut och att det är jobbigt men jag kan inte rå för det. Hoppas ni har överseende med detta och även torkar min mun med värdighet. Jag är en vuxen människa. Men jag behöver hjälp.
Jag kommer att behöva hjälp på dass. Jag förstår om detta känns jobbigt för er kära vänner men jag lovar att det känns nog än mer jobbigt för mig. Det är inte kul att vara oförmögen att torka sig själv där bak. Jag måste även säga, även om det tar mig emot, att ibland kommer jag inte hinna till dass alls. Och då ber jag er än mer att möta mig med värdighet. Vi kan väl bara se till att få det överstökat utan några direkta kommentarer. Vi kan väl tillsammans hoppas på att det går bättre nästa gång. Och jag vill återigen påminna er om att jag fortfarande är vuxen, säkert så pass att jag skulle kunna vara er egen förälder.
Ibland vet jag inte riktigt vem eller vart jag är. Mina barn har berättat detta för mig, för jag märker inte det själv. För mig är det liksom verkligt då jag plötsligt sitter i en båt i svarta havet och sjunger sånger med Tommy Körberg. När jag befinner mig i denna bubbla så lova att inte förlöjliga mig. Jag vet att det kan tyckas verka fjantigt eller galet, men för mig är det inte det. Min hjärna kopplar liksom bara lite annorlunda nu för tiden. Jag skulle hellre önska att ni möter mig där jag är just då, kanske vill du prata med Tommy. Han är en hyvens karl!
Det var nog allt…
Nej en sak till! Eller två!!
Ibland vill jag vila och ibland vill jag det inte. Jag skulle uppskatta om ni respekterade detta. Kanske har ni vissa rutiner hur det brukar vara, men jag tänker att om jag inte är trött så sitter jag hellre och pratar med mina nya vänner än att ligga själv i sängen. Kan även berätta att jag älskar att dansa, så det vore också snällt om vi kunde ordna någon gång. Vi kan väl i alla fall försöka.
Jo jag ser dåligt också! Så jag skulle önska att ni har lite uppsikt på mina glasögon. Jag minns inte riktigt själv att tvätta de om dagarna. Vore jätte snällt om ni ville hjälpa mig då och då med detta.
Och så till sist….jag är gammal …men inte döv. Prata med mig som ni gör med era andra kollegor. Lagom volym och så på ett vuxet sätt. Jag är inget barn längre. Även om folk runt omkring kan tro detta ibland. Jag kan förstå dem, men jag ber er ändå att tänka på detta.
Så detta var nog allt för nu. Ser fram emot att få flytta in till er alla. Ska bli så kul. Mina barnbarn har skvallrat om att ni som jobbar där ibland skriver på Fäsbok, eller vad det heter, om hur ni upplever att jobba på boendet. Kan tänka mig att det är vackra ord!
Vi ses snart…jag kommer på torsdag!
Tack för mig."
Ett par sammanträffande. Livet knyts ihop. Och nu ska vi slänga i oss lite ugnspannkaka, innan Klara ska rida.
Kommentarer
Trackback