9/7; torsdag
Efter en otroligt skön och rolig vecka på Ekö, så har vi varit hemma sedan i måndags. Regnskurarna avlöser varandra. Men vi har har haft trevliga dagar, med golf, ridning, kompisar... Och det största tacket riktias till Pierre och Linda som var nere på Ekö söndag till måndag. Lindas tvillingpojkar blev kompisar med Linus och väl i Matvik bestämdes att Linus skulle följa med dem hem. Och sedan sov han över där, och sedan kom Max ut till oss i tisdags. Djup tacksamhet.
Jag har hunnit klippa gräset och lyssnade då på Georgios sommarprat. Underbara ADHD:s grundare, Georgios Karpathakis, säger så här om sitt program: "Om man fokuserar på det positiva kan man hjälpa folk att flyga istället för att falla. Mitt Sommar kommer handla om vägen till den insikten. Jag kommer berätta om en resa med enormt djupa dalar och extremt höga toppar och om hur fyra bokstäver i vuxen ålder fick allting att falla på plats." Det var värt att lyssna på. Jag känner igen en del. Får svar på en del. Känner igen frustrationen, annorlundaheten. Åtminstone fragment och enskilda delar av situationer.
Man ser en familj i affären. Den ser "normalstörd" ut. Allt är samlat. Allt är väl förberett (schema, timstock, bilder...) - så väl det går, man har sagt att man inte riktigt Vet hur det ska bli, hur mycket folk det kommer vara, hur många affärer man måste gå till osv... Men så händer något. En telefon ringer. Kontrollen och uppmärksamheten brister lite. En flackande blick . Oro i blicken. I rörelserna. Det låter. Folk tittar. Viskar. Muttrar om ouppfostrade barn. Mamman försöker få styr. Försöker hålla sina egna känslor i styr. Väser. Sammanpressade tänder. Försöker vara lugn. Viskar lugnt - blickarna på henne kräver att hon säger ifrån. Hon vill skrika, men hon vet bättre... Vet att hårda tag och stora, höga ord kommer resultera i utbrott, tvång och ångest... Det som de ser är en mamma med en ouppfostrad unge - de ser inte funktionshindret inuti...
Idag spelar Anders golf, jag ska ta en ridtur - imorgon åker vi till Ekö igen. Jag längtar efter soliga, vindstilla dagar igen...
Jag har hunnit klippa gräset och lyssnade då på Georgios sommarprat. Underbara ADHD:s grundare, Georgios Karpathakis, säger så här om sitt program: "Om man fokuserar på det positiva kan man hjälpa folk att flyga istället för att falla. Mitt Sommar kommer handla om vägen till den insikten. Jag kommer berätta om en resa med enormt djupa dalar och extremt höga toppar och om hur fyra bokstäver i vuxen ålder fick allting att falla på plats." Det var värt att lyssna på. Jag känner igen en del. Får svar på en del. Känner igen frustrationen, annorlundaheten. Åtminstone fragment och enskilda delar av situationer.
Man ser en familj i affären. Den ser "normalstörd" ut. Allt är samlat. Allt är väl förberett (schema, timstock, bilder...) - så väl det går, man har sagt att man inte riktigt Vet hur det ska bli, hur mycket folk det kommer vara, hur många affärer man måste gå till osv... Men så händer något. En telefon ringer. Kontrollen och uppmärksamheten brister lite. En flackande blick . Oro i blicken. I rörelserna. Det låter. Folk tittar. Viskar. Muttrar om ouppfostrade barn. Mamman försöker få styr. Försöker hålla sina egna känslor i styr. Väser. Sammanpressade tänder. Försöker vara lugn. Viskar lugnt - blickarna på henne kräver att hon säger ifrån. Hon vill skrika, men hon vet bättre... Vet att hårda tag och stora, höga ord kommer resultera i utbrott, tvång och ångest... Det som de ser är en mamma med en ouppfostrad unge - de ser inte funktionshindret inuti...
Idag spelar Anders golf, jag ska ta en ridtur - imorgon åker vi till Ekö igen. Jag längtar efter soliga, vindstilla dagar igen...
Kommentarer
Trackback